Det är som det är och blir som det blir är ledmotiv för Allan Karlsson när han stoiskt betraktar sitt händelserika liv. Denna gång gör han det i musikalens form. Wermland opera hade på torsdagskvällen världspremiär på Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann som musikal. Christer Nerfont ikläder sig rollen som hundraårige Allan Karlsson och även om Nerfont skördat massor av triumfer på Wermland operas scen är frågan om han inte toppar allt med sin Allan Karlsson, en man med gammelmansknarrig röst som hasar sig fram över scengolvet. Tonträffen i gestaltningen är fullkomligt bedårande.
Wermland opera bjuder alltså på en världspremiär. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann mötte först publiken i Jonas Jonassons bästsäljande debutroman som kom 2009. Några år senare klev Allan Karlsson in på filmduken och nu har Johan Hwatz, Pierre Oxenryd och Markus Virta, även regi, förvandlat denna burleska skröna till musikal. Kanske kan man kalla det en mosaikmusikal eftersom Pierre Oxenryd stoppat in hänvisningar till andra verk både här och där. Allan Karlssons äventyr i Spanien innehåller några toner från Carmen och när Allan Karlsson är i Amerika förekommer såväl swing som klanger från West Side Story och i England är det Elgar och Rule Britannia som bidragit. Samt Sondheims Sweeney Todd. De ryska strapatserna får lokalfärg av en nypa nationalhymn och kanske något lite Kalinka. Och så håller det på. Flamenco, calypso och jazz. Allt samsas i denna välljudande brygd. Karolin Funke, med rötterna i Karlskoga, får visa sig på styva linan som Birgit Nilsson som Brünnhilde i Wagners Valkyrian och som Nattens drottning i Mozarts Trollflöjten. Det är några korta sekunder i samband med Allan Karlssons och Popovas operabesök i Moskva som Funke avrundar med toner att skära glas med. Festligt.
Rap och breakdance inte att förglömma.
Det är relativt få solon som sticker ut, desto fler färgstarka ensemblenummer med en leadsinger som backas upp av en kör i pampiga crescendon. Det svänger bra och är snyggt och medryckande. Musiken är pådrivande och illustrerande och fungerar alldeles utmärkt i sitt sammanhang. David White ser från pulpen till att Wermland operas orkester spelar på topp. Gammel-Allan, Christer Nerfont, får hålla igen, han har ju faktiskt fyllt hundra och låter som en hundraåring kan tänkas låta.
Säger man Gammel-Allan bör det finnas en yngre upplaga och det gör det också. Christer Nerfont är hela tiden Allan den äldre som ser tillbaka på vad han upplevt i sitt långa och händelserika liv. Dessa scener, minnesbilderna, gestaltas på ett förtjänstfullt sätt av Gustav Gälsing som är den Allan som träffar Estebán och följer med honom till Spanien för att stoppa Franco. Men i stället räddar han Franco. Det är också den unge Allan som hjälper till med atombomben i Amerika - publiken bländas effektfullt av skenet - som möter Churchill och Thatcher i England och Josef Stalin i Ryssland och som hamnar på Bali med Herbert Einstein, Alberts bror, där Herbert startar en bilskola.
Men allt börjar med att Allan Karlsson fyller hundra år. Personalen på ålderdomshemmet förbereder firandet med tårta. Aronsson (Åsa Arhammar), desillusionerad polis, kommer för att uppvakta med telegram från kungen men Allan har klivit ut genom fönstret och rymt. Han tar sig till stationen och frågar hur långt han kommer på en femtiolapp och hamnar i Byringe där han möter Julius (Erik Gullbransson). Då har han med sig en väska som visar sig innehålla 50 miljoner. Väskan har överlämnats av en buse som, när han skulle skita, bad Allan förvara väskan. Där är jakten på Allan och Julius igång och såväl polis som buset vill ha tag på dem.
Allan Karlsson gillar att spränga och att ta sig både en och två supar. Och kanske tre. När han träffade Stalin (Joel Zerpe) ville Stalin, som just levererat en smäktande sång, att Allan skulle sjunga nåt svenskt. Det blev Helan går varpå Stalin undrade "vad betyder hopp faderallan lej" innan Stalin förvisade Allan till Vladivostok. I fånglägret finns redan Raoul Wallenberg som står vid fönstergluggen och försöker få fram ett budskap. Den svenska regeringen skulle aldrig överge mig säger Raoul Wallenberg, alltmedan manusförfattarna tittar på varandra med ett cyniskt leende.
Vore inte Allan Karlsson den han är skulle man kunna tycka att han är lika cynisk när han berättar om telefonsamtalet från John F. Kennedy. De kunde inte mötas eftersom Kennedy skulle åka kortege i Dallas. Ingen fara, han skulle åka nercabbat. Sen hörde Allan aldrig av Kennedy igen.
Allan Karlsson bryr sig inte om politik men när han träffar Popova (Ingrid Zerpe) i Moskva, i samband med operabesöket, säger Allan: Vem vet, i framtiden kanske alla kan göra saker frivilligt, som att gå på opera. Frivilligt i Ryssland, nota bene.
Och när han inledningsvis hamnar i klorna på rasbiologen Herman Lundborg (Olof Ramel) kan han inte förstå varför Lundborg tjatar så om det ariska. Vad är det som är så farligt med samer, judar och svarta människor, är den fråga Allan Karlsson vill ställa till Lundborg.
Åklagare Ranelid (Siw Erixon) leder den polisiära jakten på Allan och Julius. Hon tror först på kidnappning, att de lokala busarna i Never Again samarbetar med den ryska maffian. Sen misstänker hon Allan för tre mord som krymper till två och därefter ett allteftersom liken hittas i Addis Abeba och Riga. För att sluta i ingenting. Vad ska jag säga till min franska förläggare. Och min tyska förläggare, klagar Ranelid som håller på att skriva sin självbiografi och behöver tre mord. När hon ställts till svars, av journalisten som undrar hur Ranelid kunde jaga en hundraåring, skyller Ranelid på hunden Kicki som markerat liklukt. Jag är ju så gammal, kanske liklukten satt in, är den förklaring som Allan Karlsson levererar i scenen där allt ska få sin förklaring. En scen där Gunilla sjunger Vi är religiösa missionärer och Benny fipplar till det med Vi är religiösa miljonärer.
Den spirande kärlekshistorien mellan rivjärnet Gunilla (Cecilie Nerfont Thorgersen) - som äger elefanten Sonja, som onekligen sätter avtryck, inte minst på en av busarna - och Benny (Sonny Enell), nästan veterinär, nästan mekaniker, nästan ingenjör, ingår förstås också i handlingen.
Alla dessa händelser och miljöer, till synes omöjliga att förena på en scen, sammanfogas faktiskt på ett alldeles förtjusande sätt. Paul Farnsworths scenbygge är en bidragande orsak till att det sker så sömlöst som det gör. Så Wermland opera kan nog räkna med rusning efter biljetter ända fram till nyår när sista föreställningen ges.
Benny Abrahamsson
Comments