Det har runnit mycket vatten i floderna från det att Dödsfällan hade premiär på Broadway 1978 till lördagens premiär på Örebro Teater. Men det betyder inte att pjäsen saknar aktualitet, även om en av föreställningens grundläggande överraskningar förhoppningsvis inte är lika ögonbrynshöjande i dag som på det sena 1970-talet. Strävan efter pengar och framgång har emellertid inte stillnat utan är möjligtvis värre än någonsin och när denna strävan gestaltas på ett så här skrattretande sätt motiverar det mer än väl en uppsättning.
Det dräller av snärtiga replikskiften i Robert Fors översättning men eftersom flera av dem avslöjar viktiga beståndsdelar i handlingen får den som vill undersöka sanningshalten i detta påstående själv besöka Örebro Teater. Dödsfällan beskrivs som en komedithriller, en lek med genrer, och det stämmer rätt väl, även om denna underhållande föreställning ligger rätt nära farsen.
Författaren och dramatikern Ira Levin, känd bland annat för Rosemarys baby och Fruarna i Stepford, har skrivit Dödsfällan som han fick sin andra Edgar för. Pjäsen blev också nominerad till fyra Tonys, en av nomineringarna gällde just bästa pjäs. Dödsfällan hade premiär 26 februari 1978 på Music Box Theatre och spelades 1 793 gånger fram till 13 juni 1982, de sista månaderna på Biltmore Theatre, och är därmed den pjäs i detta fack som spelats längst på Broadway.
Dödsfällan hade ett långt liv även i London, på Garrick Theatre, där pjäsen framfördes från 1978 till 1981 för att följande år, 1982, bli film med Christoffer Reeve och Michael Caine i de bärande rollerna.
Rikard Lekander, regi, skriver i programmet att det är över trettio år sedan Ira Levin skrev "sin ilskna satir Dödsfällan". Och det är onekligen sant, även om det kanske varit mer passande att påpeka att det snart gått fyrtiofem år sedan pjäsen mötte publiken. Jag vet inte heller om jag delar uppfattningen "det konstnärligt undersökande sjuttiotalet" men det kan vi lämna därhän.
Föreställningen utspelas i en och samma scenbild, utformad av Richard Andersson. Det är författaren och dramatikern Sidney Bruhls arbetsrum bestående av ett massivt skrivbord med skrivmaskin, öppen spis, drinkvagn och massor av vapen på väggarna. Dolkar, huggsablar, pistoler, handklovar, armborst, spikklubba och motorsåg. Vapnen har använts i Sidneys pjäser, motorsågen i Kom så mördar vi.
En dag dimper det ned ett manus i Sidneys brevlåda, skrivet av Clifford Andersson som är en av hans tidigare elever. Det är alldeles briljant konstaterar en irriterad Sidney och låter förstå att det kunde varit skrivet av honom själv. Men nu har det gått 18 år sedan han senast - eller sist? - hade en framgång med Mordleken och pengarna sinar.
Skulle han kunna mörda Clifford för att själv påstå sig vara författaren?
Det tycks vara utgångspunkten för den här föreställningen, men är skälet det som antyds?
Borde du inte vara stolt över likheten undrar frun Myra och föreslår att Sidney ska samarbeta med Clifford.
Vad är det för mening med att ha en spikklubba om man inte får använda den då och då, säger Sidney.
Din nästa pjäs måste bli en framgång säger Myra och undrar om inte Sidney skulle kunna producera Cliffords pjäs.
Tack. Inget är mer förgörande än framgång konstaterar Sidney.
Jag kanske är kapabel att mörda men lika kriminell som en Broadwayproducent blir jag aldrig tillägger Sidney.
Clifford anländer, frun beter sig mer och mer underligt, stämningen förtätas. Mord.
Déjà vu
Andra akten snurrar kring handlingen i en pjäs som heter Dödsfällan som håller på att skrivas och samtidigt är en beskrivning av vad vi i publiken just upplevt på scenen. Detta turneras ytterligare en gång i slutscenen när ett medium rekapitulerar vad som hänt och denna sista akt känns löst påhängd och onödig.
Men genomgående handlar det om pengar och kampen om vem som ska ha dessa pengar.
Kan man tjäna pengar på vad som helst, till exempel genom att berätta om ett mord som man själv är involverad i? Clifford konstaterar att alla fläker ut sina privatliv i tidningar och böcker så varför inte på scenen?
Låt folk tissla och tassla. Jag rodnar hela vägen till banken säger Sidney.
Rikard Lekanders uppsättning är välspelad, med rapp dialog och fylld av överraskande vändningar. Inte mycket skräck, mera av småkusliga aningar och - som det framförs - med farsartade övertoner.
De fem karaktärer som förekommer är Sidney Bruhl, en författare med skrivkramp, framställd av Linus Lindman som en nallebjörnslik bohem med glidande moral. Dejmis Rustom Bustos håller emot bra som Clifford Anderson. Maria Simonsson Thulin, fru Myra Bruhl, gör entré som en strykrädd katt men byter, med små men distinkta medel, skepnad under spelets gång. Det finns något oförutsägbart i Myras agerande som är oemotståndligt.
Fanny Färingö gör rollen som mediet och grannen Helga Ten Dorp, en kvinna som skulle kunna bli huvudperson i den pjäs Sidney kanske håller på att skriva men som också framkallar onda aningar hos övriga inblandade. Jag hade föredragit en mer nedtonad, mystisk, framtoning än den smått skrälliga som bjuds. Jonas Hedlund som advokaten Porter Milgrim är förhållandevis normal.
Så det kan nog bli kö till biljettkassan även denna gång.
Benny Abrahamsson
Comments