Skulle du döda en dålig människa om din sjuka mamma blev frisk och dina barn fick mat? Den frågan ställer Raskolnikov till Sonja i Pontus Stenshälls dramatisering av Brott och straff som under lördagen hade premiär på Örebro Teater. Det är en omöjlig fråga svarar Sonja och lämnar över till publiken för vidare begrundan. Men oavsett svar ska man försöka få biljett så att man på plats kan fängslas av Ludde Hagbergs Raskolnikov. En rakt igenom suverän rollgestaltning.
Fjodor Dostojevskij gav ut Brott och straff 1866 och romanen har alltsedan dess betraktats som en klassiker. En pocket från 1967 är på 501 sidor och en vän som skulle lyssna på en inläsning fick veta att det tar 29 timmar. Därför krävs det naturligtvis en bearbetning och Pontus Stenshälls klockar in på cirka tre timmar.
Pontus Stenshäll, regi och dramatisering, har en bakgrund i moment:teater i Gubbängen där han och Andreas Boonstra blev omtalade och prisbelönta för egensinniga uppsättningar av klassiker. De skyr naturalism som pesten och har inget emot att stryka och förtydliga. Eller förändra och lägga till. Som slutet och epilogen.
Men eftersom det är nödvändigt att bearbeta ett 500-sidigt material är det inte lönt att jämföra. Det här är Pontus Stenshälls version av Brott och straff och då kan det, till några toner från Ravels Bolero, dyka upp en gubbe med ett dockskåp på magen som säger Livet är en resa som måste göras, inget problem som måste lösas. Eller en polisvakt, klädd som om han kom från romarriket, som skriker till Raskolnikov En författare som inte betalt hyran, så ser de ut, kulturarbetarna.
Det förekommer, förutom Raskolnikov, en handfull viktiga gestalter i föreställningen. Vännen Rasumichin (Hans-Christian Thulin), systern Dunja (Alexandra Söderqvist), den prostituerade Sonja (Maja Thoresen), rannsakningsdomaren Petrovitja (Malin Berg), Svidrigailov (Linus Lindman) och polisen Samjotov (Nathaniel Hagos). Mycket perifer är Marmeladov som är pappa till Sonja och för att förtydliga att han är ett fyllo har han en näsa i form av en flaska. Marmeladov blir överkörd och dör bespottad och så var det med det.
Sonja har en stark gudstro och för att ingen ska missa det är hon klädd i oskuldsfullt vitt och försedd med änglavingar.
Scenrummet har något gotiskt över sig med ett ekorrhjul centralt placerat och trappor, stegar och räcken runt om som Raskolnikov kan klättra och klänga i. Ludde Hagberg gör det utan att ett uns av den perfekta diktionen tappas bort och bara det är något att jubla över i en föreställning där det viskas och hummas både här och där.
Raskolnikov är skyldig sin hyresvärdinna fyra månaders hyra plus mat. Hur kan det komma sig att jag som har så stora planer ängslas över sådana bagateller frågar sig Raskolnikov inledningsvis.
Han funderar på om han är kapabel att döda en människa. Självklart. Nej, det är bara en fantasi. Dumheter. Men vilka dumheter. Jag är visst kapabel. Nej. Nu ältar jag igen.
Velandet är centralt. Raskolnikov kan ena stunden sväva iväg och då finns inga hinder eller lagar som kan stoppa honom för att i nästa sekund tvivla på sig själv. Han ängslas och velar.
Men när han känner sig stark kan han tycka att människan av i dag är en ganska bedrövlig varelse som saknar passion. Därför behövs det en stark man som skapar de lagar han själv anser sig behöva och lycka kan vara att de svaga får gå under.
Vad är skadligast av alla lustar och laster frågar Raskolnikov och svarar själv att det är medlidandet. Sen tar han yxan och går till pantlånerskan. Där finns också pantlånerskans syster Lisaveta och även hon slås ihjäl.
En berättarröst beskriver vad som händer medan Raskolnikov sitter helt stilla på scengolvet.
Han var fram till dess klädd i smutsig röd tisha, fracköverdel och svartvitrandiga byxor och på huvudet hade han en hög hatt. Raskolnikov inser att hatten kan identifiera honom och ödelägga hans planer så han kastar bort hatten.
Raskolnikovs klarsynta ögonblick varvas med feberyrsel och han kan sova tre dagar och tre nätter. Han skaffar så småningom en mus som husdjur för att påminna sig själv om skillnaden mellan mus och människa.
Raskolnikov är, förstås, spelets nav. Vännen Rasumichin finns där som stöd. Han matar den sjuke vännen, innan han slevar i sig det mesta av gröten. Han berättar vad som hänt under tiden Raskolnikov sovit och avslöjar att han druckit bärs med rannsakningsdomaren. Rasumichin förvandlas till en vattenkammad och försagd skolpojke när han får kontakt med systern.
Dunja älskar sin makt över män och vill leva här och nu. Du ligger i den där sängen och tänker stora tankar men du förändrar ingenting säger hon klagande till brodern och tillägger att hon kanske inte passar in i den här pjäsen.
Svidrigailov är en slemmig typ med stort klarrött hår och pälskappa. Han har ärvt sin hustrus pengar och är rik som ett troll och en del av pengarna använder han till att köpa en stund med Sonja. Svidrigailov vill att Dunja ska ge sig frivilligt till honom och när hon inte vill hotar han Dunja med att hon har sin brors öde i sina händer. Då hörs låten You are my destiny svagt i bakgrunden.
Människor tycker om att bli förödmjukade, i synnerhet kvinnor säger Svidrigailov och tycks tro att pengar kan köpa allt. Varför kan inte svin få göra gott undrar han.
Rannsakningsdomare Petrovitja bär peruk som om hon kom från en engelsk domstol. Hon hasar runt, skakar på ena benet och är svalt knipslug. Hennes katt-och-råtta lek med Raskolnikov är underhållande och visar att det blott antydda kan skaka om väl så mycket som det klart uttalade. Jag har läst din avhandling och där påstår du att vissa har rätt att begå brott, säger hon till Raskolnikov som protesterar. Det gäller bara vissa brott mot vissa lagar.
Ditt misstag, säger Petrovitja, är att du begick brottet först och därefter skapade du din moral.
Det är den änglalika Sonja som blir Raskolnikovs räddning. Men innan dess har hon hunnit sjunga Leonard Cohens Dance me to the end of love till tonerna av Linus Lindmans dragspel.
Raskolnikov har antytt för Sonja att han vet vem som mördade Lisaveta. Detta efter att ha fått veta att Sonja och Lisaveta var vänner som brukade läsa bibeln tillsammans. Nu får hon läsa ett stycke ur Johannesevangeliets 11:e kapitel som handlar om Lasarus uppståndelse från de döda.
Sonja lovar att följa med Raskolnikov till Sibirien om han erkänner mordet på Lisaveta. Bekänn! Ta på dig lidandet.
Den som vill följa frälsaren ska bära korset som en symbol för lidandet. Guds under går inte att förstå med hjärnan utan bara med hjärtat. Kyss korset, säg jag är en mördare ber hon Raskolnikov.
Det var jag som slog ihjäl pantlånerskan med yxa stammar Raskolnikov och våndan och smärtan som strålar från hans plågade ansikte är outhärdlig.
Den epilog som följer har mycket lite med Dostojevskij att göra men den illustrerar på ett synnerligen brutalt sätt vad makt kan få en människa att göra. Och det är väldigt tillfredsställande att känna makt konstaterar Raskolnikov. Det är han dessvärre inte ensam om att tycka vilket gör den här föreställningen ruskigt aktuell.
Benny Abrahamsson
Comments