Ridån går upp och och fram träder ändalykten på en man som står böjd och rotar bland en massa prylar. Mannen heter Christer och eftersom han haft elever får man förmoda att han varit lärare men nu ska han röja upp i den lilla garderoben. Jag var så tacksam att jag kunde älska ropar Christer men rättar sig snart när han insåg att han aldrig älskat utan bara längtat efter att älska.
Så inleds Det kom så mycket emellan av Ylva Eggehorn. Torsdagskvällens urpremiär på denna 50 minuter långa monolog för garderob och en röst invigde Stadra Foajé i Nora som lanserats som Bergslagens minsta teater. Det lär vara sant eftersom scenen är en meter djup och två meter bred och salongen som mest kan rymma 20 personer. Men det är förstås innan corona vilket innebär att teaterdirektör Magnus Wetterholm denna afton fick nöja sig med att spela inför tio noga utplacerade personer.
Invigning av en ny teater kräver en prolog hävdar Anton Hellberg och hänvisar bland annat till Gustaf Frödings prolog när Karlstad teater invigdes den 7 november 1893.
Ära vare dramat - det är panoramat av vårt släktes liv med dess nöd och nöjen, sorg och lust och löjen, kamp och tidsfördriv började Gustaf Fröding medan Anton Hellberg betonade Tänk på distansen mitt i elegansen när han den 29 oktober 2020 förklarade det han kallar lilla Dramaten för invigd.
Christer glömde bort vad han skulle säga, sätter på kaffepannan och ser begrundande ut. Telefonen ringer, det dröjer innan han hittar sin mobil och ser att det är ett okänt nummer varför han inte svarar.
Christer berättar att han en gång svarat på okänt nummer och att rösten i andra ändan då presenterade sig som Lennart Hyland. Du har ringt fel säger Christer och får till svar att den andra rösten bara skojade men det tycker inte Christer är roligt.
Det här meningsutbytet visar sig mot slutet vara mycket betydelsefullt.
Men innan dess fortgår städningen bland prylar som återuppväcker minnen. Christer letar efter noter och det får honom att minnas när han som sjuåring lyssnade på mamma som spelade piano. Ett stycke han älskade var I ljuva ungdomsdrömmar. Mamma satt vid de franska fönstren när hon spelade, en gång började det regna.
En incident med en bågfil får honom att avslöja att pappa använde isoleringstejp till allt, även om pappa lagade tvättmaskinen med plåster, vattenfast Salvekvick.
Jag måste hitta noterna, det finns sånger man faktiskt behöver säger Christer och fortsätter leta bland dammiga kartonger, resväskor och annat smått och gott som han samlat på sig under sin färd genom livet. Han plockar fram två primadonnor som visar sig vara hattar, en kallar han Kärleken, den andra Döden. Christer sätter på sig Kärleken och deklamerar Hjalmar Gullbergs Kyssande vind och när han senare tar på sig den plym som föreställer Döden konstaterar han att döden inte är så rolig i praktiken men att den på scenen alltid blir succé och framför utstuderat teatralt några verser ur Hamlet.
Vykort från ungdomens resor, till exempel till San Sebastian, får honom att minnas en tid när det gick att lifta utan att bli rånad. I dag behöver man inte lifta, det räcker med att gå runt kvarteret för att bli förnedringsrånad konstaterar Christer.
Åren går och ultraljudsbilderna ersätts av röntgenbilder av lyckade operationer. Han minns mormors knäskurade golv, hur hon använde Fenom - som sedan ett antal år tillbaka heter GreenPro Original - och hittar morfars finrock med persiankrage och malkulor i fickan. Mormor som skurade för framtiden och räddade världen från sprit, tuberkulos och annat elände.
Ett oöppnat och därmed oläst brev från Mats Björk återfinns och visar sig så småningom vara av central betydelse för denna berättelse. Christer och Mats var bästa vänner och varandras vittnen som kunde tala om allt utan att någon blev förrådd. Men någonting kommer emellan dem och Christer morrar om svek. Men är det verkligen så? Det är pjäsens clou och Ylva Eggehorn låter förstå att bittra missförstånd eller uppdiktade spöken inte rår på gammal genuin kärlek eller vänskap och det är en vacker och hoppingivande sens moral.
Ylva Eggehorns pjäs är fylld av tidsmarkörer av olika slag och dessa sammanfogas inte sällan med en dråplig eller humoristisk twist. Det är sinnrikt gjort, både poetiskt och slagfärdigt. Jakten på ordning och reda i garderoben - regissör Rune Jakobsson för in begreppet döstädning - väcker minnen som låter Magnus Wetterholm använda hela känslopaletten vilket han gör med bravur. Och med den närhet som så att säga är inbyggd i denna teater framträder även det finstilta - till exempel en hastig blick eller en knappt märkbar ryckning i anletsdragen - på ett övertygande och tilltalande sätt.
Det kom så mycket emellan spelas i Stadra Foajé till en bit in i december men redan vid torsdagens urpremiär var ett tiotal föreställningar utsålda och det är av förklarliga skäl ont om biljetter även till resterande monologer.
Benny Abrahamsson
Comments