Döljer den stängda dörren, den med fyrväpplingen, svaret på världsgåtan? Det är möjligt, men långtifrån säkert att vi människor är tillfreds med det svar August Strindberg föreslog i pjäsen Ett drömspel som han skrev 1901 men som uruppfördes först 1907. Nu har Aleksandra Czarnecki Plaude satt upp pjäsen för Örebro Teaters räkning och frågan är om den som söker svar får någon hjälp av den här versionen. Visuellt och rytmiskt är det under alla omständigheter.
Aleksandra Czarnecki Plaude står för regi och bearbetning och hon har strukit rejält i texten och bland rollfigurerna. Strindberg namnger närmare 40-talet medverkande och deras repliker fördelas här på följande sex skådespelare; Sara Sommerfeld, Maria Simonsson Thulin, Ellen Vestermark, Linus Lindman, Åke Arvidsson och Kaj Ahlgren.
Sara Sommerfeld är dottern, Agnes, som hos Strindberg är guden Indras dotter, nedsänd till jorden för att se hur människorna har det. Aleksandra Czarnecki Plaude gör Agnes till en människa som inledningsvis ligger i en sjuksäng, uppkopplad till apparaten som mäter EKG. När den hoppande kurvan rätas ut kliver Agnes ur sängen samtidigt som en filmad version av henne stiger uppåt och spelet kan börja.
Den här förändringen märks även i den klassiska repliken Det är synd om människorna som återkommer hos Strindberg. Den visar ett utifrånperspektiv, till exempel från en gudasänd dotter, medan Czarnecki Plaude låter Agnes säga Det är synd om oss människor. Då blir ju Agnes en av oss, en människa som ligger i en sjuksäng och som hamnat i drömmarnas värld.
En värld som beskrivs på följande sätt: Tid och rum existera icke. Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. En blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt.
Det ger onekligen ett stort mått av frihet och därför kan pjäsen spelas på väldigt många olika sätt.
Det sista som sker i föreställningen är att allt som just framförts spelas upp i snabbt tempo, som en svartvit film, innan Agnes slår upp ögonen och med ett djupt andetag visar att hon återvänt till det vi vanligen kallar verkligheten.
Någon kanske känner igen Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existerar icke, på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster eftersom det är med dessa ord Ingmar Bergman avslutar Fanny och Alexander där barnens farmor Helena Ekdahl läser några rader ur en ny pjäs.
Aleksandra Czarnecki Plaude gör ingen hemlighet av att hon tillskriver musiken, bilden och rörelsen lika stort värde som texten. Allt ska samspela. Men med en text som spretar åt olika håll och öppnar för massor av tolkningar och uttryck kan det vara svårt att hitta en fungerande helhet. Det ligger förstås i sakens natur att en dröm kan ta sig vilka uttryck som helst och därför blir invändningar mot till exempel Portvakterskans enorma hatt meningslösa. Frågan varför får inte fäste i drömmarnas värld. Så även om detta drömspel är visuellt smakligt med ett flertal slagkraftiga scener hade en viss stramhet eller återhållsamhet, eller snarare koncentration, varit önskvärd.
Men besöket i Skamsund gör intryck. Är det sant att fattiga inte får bada, inte ens med kläderna på? Fy fan. Helvete. De som jobbar mest får äta minst. Fy fan. Besöket i detta helvete ackompanjeras av tunga beats.
Promoveringen, som dockteater, kan locka till skratt men den scenen skulle varit minst lika rolig med fyra dekanus som i stram akademisk snobbighet käftat om vilken fakultet som är viktigast.
Linus Lindman som Advokaten visar ett bett och en skärpa i scenerna mot Agnes som sticker ut i detta kollektiva ensemblespel.
Fattigdom var jag beredd på, icke smuts säger Agnes. Fattigdomen är alltid relativt smutsig kontrar Advokaten. Paret enas om ett samliv i kval där den enes njutning är den andres plåga. Därför kan Agnes tänka sig att äta kål och då ska inte Advokaten klaga på städningen eller gardiner som hänger snett eller ljus som inte står rakt.
När Agnes senare sett det mesta har hon enligt Advokaten inte prövat det värsta. Gentagelsen, omtagningar, att få bakläxa. Därför tillbaka till dina plikter. Finns det inga angenäma plikter undrar Agnes. De bli angenäma när de uppfylls replikerar Advokaten.
Magistern som trummande kommer upp ur scengolvet för att ställa Officeren till svars.
Resonemanget om hårnålen som det fullkomligaste av alla skapade ting.
Den halsbrytande ordväxlingen mellan Magistern och Officeren om logikens lagar. Då är jag tiden säger gossen som flyr. Då raseras logikens lagar och om logikens lagar raseras är även världen galen.
Jag frågade en gång ett barn varför havet var salt och barnet som hade en far som var på långresa svarade att havet är salt därför att sjömännen gråter så mycket för att de ska resa bort. Men varför gråter människan när hon är ledsen? Därför att ögonglasen ska tvättas ibland för att man ska se klarare.
Visst finns det mycket att begrunda i Strindbergs text.
Jorden är inte ren, livet är inte gott. Människorna är inte onda men heller inte goda. Då kan du räkna ut vad verkligheten är. Då vet du vad dröm är. Då vet du vad dikt är sägs av ensemblen innan Agnes lämnas ensam kvar på scenen.
Varför vaknar du till till livet? Varför ler du inte åt livet? Så går färden till din död som tyvärr blir andras bröd. Det ljuvaste är det bittraste, striden mellan lidandets njutning och njutningens lidande hinner sägas innan Agnes tar av sig skorna och får en sista fråga av Officeren.
Man saknar även det man inte värderat. Man ångrar även det man inte brutit. Man vill gå bort och man vill stanna.
Duger det som svar på världsgåtan...
Benny Abrahamsson
Σχόλια