Tattaren var död och ariern hade segrat med hjälp av sitt vetande och sin andliga överlägsenhet över den lägre rasen. Orden kommer från August Strindberg och är knappast något man förväntas höra från en scen i dag. Men de upprepas på Strindbergs Intima Teater i Stockholm när Lindy Larsson läser ur kortromanen Tschandala i föreställningen Tschandala/Tattaren
Lindy Larsson är själv rom och har sagt att när han talar om sitt folk använder han resandefolket, romanifolket eller romani-manush. Men när Strindberg skrev sin roman menade han oss och därför vore det fel att använda ett neutralt ord som resandefolket påpekar Lindy Larsson. Och ser man tillbaka har såväl myndigheter som politiker, författare, media och gemene man använt ordet tattare.
Tschandala/Tattaren är en teaterkonsert där Lindy Larsson, uppbackad av Bon Bon Band, i ord och ton ger röst åt resandefolket. Vi har varit osynliga av överlevnadsskäl men nu är vi romani i stort behov av att synas säger Lindy Larsson och tillägger att han inte vet riktigt hur föreställningen ska beskrivas.
Kanske som ett identitetspolitiskt spektakel, föreslår han.
Lindy Larsson är skådespelare och sångare och en av landets främsta scenartister. Han gjorde häromåret en oförglömlig Hedwig i rockmusikalen Hedwig and the Angry Inch på Hipp i Malmö men är sedan flera år tillbaka knuten till Maxim Gorki Theater i Berlin.
Bon Bon Band består av Sara Edin, violin, sång och såg, Mats Lekander, kontrabas, Pia Lundstedt, gitarr, Miriam Oldenburg, dragspel och metallofon, och Michael Vinsa, trummor, metallofon och hackbräde.
Lindy Larsson säger att namn är viktigt och att han ett tag funderade på om de inte skulle heta Bengalo Band, bengalo betyder idiot på romani, men det föll bort. Fast Bon Bon Band gick bra.
Han blandar personliga erfarenheter med utvecklingen i samhället och berättar, apropå namn, att alla pojkar i hans familj döptes till namn som slutar på y - som Sonny, Benny och Lindy.
Det började annars bra, konstaterar han, och nämner 29 september 1512 som det datum hans folk anlände till Sverige. Då var vi välkomna, säger han, men det ändrades snabbt och under drottning Kristina var det som värst. Alla romani skulle lämna landet inom tre månader och de män som påträffades efter den fristen skulle hängas.
Det är enda gången i svensk rättshistoria som dödsstraff utfärdats utan rättegång konstaterar Lindy Larsson och hamnar snart i 1900-talet, ett århundrade som var oerhört negativt för resandefolket. Rasbiologiska institutets verksamhet var ett exempel, tvångssteriliseringar ett annat. Åtgärder som syftade till att utrota tattarna.
Det hette om Folkhemmet att alla skulle med - alla utom vi romani, tillägger han.
Lindy Larsson nämner tattarkravallerna i Jönköping midsommaren 1948 när en mobb gav sig på tattarna och polis och media stod vid sidan och hejade på. Men det fanns också arenor där resandefolket fick plats fortsätter han och nämner filmer som Tattarblod, Driver dagg, faller regn och Folket i Simlångsdalen som enligt honom är den mest rasistiska film som gjorts i Sverige.
Filmerna fungerade som avskräckande exempel. Genom att visa hur dåliga vi var kunde övriga svenskar känna sig bättre säger han. 1974 är ett viktigt år, Lindy Larsson föds - det var stort för mig - men det var också år det inte längre var tillåtet att sterilisera romer. Innan dess har han berättat om Simon som satt barnvakt hos honom och som var steriliserad och om Janne, en tolvåring som stal sallad till sina kaniner. Janne omhändertogs och fick efter tolv år erbjudandet att bli fri, under förutsättning att han gick med på att steriliseras.
Det var ett långt straff för stöld av lite sallad, konstaterar han.
Lindy Larsson börjar sjunga 1974 års Eurovisionvinnare Waterloo men avbryter sig snabbt. Det är inte tillåtet att sjunga Abbalåtar på romani, förklarar han.
Han berättar om mormor som kom från Norrland där hon arbetat som cirkusartist för att senare hamna i mörkaste Småland där Lindy föddes och växte upp. Mormor satt i rullstol med amputerade ben "men det gjorde inte så mycket eftersom hon helst gick på händerna". Han tar upp en gång när morfar blev mobbad och tre jättelika mostrar - de var jättelånga och jättestarka - grep in. Och han berättar om sin pappa som omhändertogs som elvaåring och hamnade på barnhem. Året därpå blev pappa så svårt misshandlad av personalen att han hamnade på sjukhus. Personalen hade också andra bestraffningsmetoder, som att lägga pappa i spänn i ett badkar med bara huvudet ovanför vattenytan. Där låg pappa i två veckor. Men den värsta förnedringen var- sa pappa - när personalen efteråt spolade honom ren berättar Lindy Larsson.
Sexuella övergrepp var annat som drabbade omhändertagna romska barn.
Pappa fick skadestånd och samma kväll brände han all dokumentation.
Ett annat stort år var 1999 när romanifolket blev en offentlig minoritet. Då gick vi från okända till ökända till erkända konstaterar han. Då var det också dags för ursäkter och det gick väl sådär. Regeringen, med Göran Persson i spetsen, kom aldrig med en offentlig ursäkt utan det stannade vid ett inlägg i Expressen.
Kyrkan var inte mycket bättre. Förlåtelse borde ingå i kyrkans kärnverksamhet, funderar Lindy Larsson, men de har kanske lättare för att ge förlåtelse än att be om förlåtelse.
Det gestaltande berättandet kompletteras med ett antal sånger. Några är ohyggligt starka och det svänger bra. Men även Strindbergs kortroman från 1889 går som en röd tråd genom föreställningen. Den har getts ut på nytt av ett högerextremistiskt förlag säger Lindy Larsson.
Den kanske ska ingå i den nya regeringens kanon, tillägger han.
Svenska öden och äventyr II
Men den 110-sidiga romanen Tschandala är också en av tio berättelser i Svenska öden och äventyr II i nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk.
Några citat: "...ty han var nu helt på det klara med att hans person var av högre värde både för hans familj och för samhället än detta skadedjur, på vilket ingen människas väl berodde, men av vars utrotande mångas räddning var avhängig."
"...därför vandrade de evigt omkring och ströko runt på rov och tjuvnad; därför blevo de enligt folkrätten på förhand behandlade som överbevisade tjuvar..."
August Strindberg citerar i sammandrag utdrag ur Manus lagbok som Friedrich Nietzsche återgett i ett av sina verk. Så även Nietzsche - som enligt Lindy Larsson använde ordet mischmaschmensch om tattare - hade hämtat materialet från den hinduiska urkunden Manus lagbok
"Tschandala, frukten av äktenskapsbrott, blodskam och förbrytelser må endast äta vitlök och lök med förruttnelsens smak..."
"Tschandala må icke hämta vatten ur floder, källor eller brunnar, utan endast ur träsk och de pölar, som uppkomma i kreaturens spår."
Tschandala stod lägst i det indiska kastväsendet.
Det är i den andan Strindberg låter kampen mellan den lärde magister Andreas Törner och tattaren Jensen utmynna i tattarens död och arierns seger. Paria var död, och Aria hade segrat, om man ska vara petnoga.
Men det spelar mindre roll. Lindy Larsson ställer avslutningsvis en berättigad fråga:
Hur ska jag, vi, förhålla oss till författare som August Strindberg eller politiker som Alva Myrdal, som ansåg att tattare bör steriliseras, nobelpristagare eller vetenskapsmän som uttryckt sådana åsikter?
Ett svar är att de levde i en annan tid. Men oavsett det är det människor med makt som sätter sig på de svagaste, säger han och berättar att han nyligen läst om förslaget att återinföra lösdriverilagen.
Det var den lagen som krossade vår grupp, tillägger Lindy Larsson.
Syftet med föreställningen är att ge röst åt resandefolket och synliggöra en blind fläck i vår svenska historia heter det i programförklaringen.
Den karismatiske Lindy Larsson och Bon Bon Band lyckas över hövan väl. Det är en stark och gripande berättelse där sångerna både understryker och förmerar upplevelsen.
Benny Abrahamsson
Comments