Det visar sig att en av de inblandade är mycket mån om att komma först till tretton. Han är en kallblodig psykopat och kan inte smälta att två förtjusande äldre damer ligger lika. Tolv - tolv. Det är mer än psykopaten tål och därför har han utsett brorsan till nästa pinne på listan så att han når tretton före 70-plussarna i fotsida klänningar.
Det är kanske en onödigt kryptisk inledning eftersom den refererar till Joseph Kesselrings pjäs Arsenik och gamla spetsar från 1939. Två år senare sattes pjäsen upp på Broadway och blev en jättesuccé som följdes av Frank Capras film från 1944 som måhända nådde än större framgång. Det handlar alltså om en klassiker vilket innebär att handlingen borde vara någotsånär allmänt känd.
Arsenik och gamla spetsar spelas regelbundet även i Sverige och på lördagskvällen var det Teaterföreningen Lyset som bjöd in till premiär på Kungsteatern. 17 föreställningar återstår, den sista ges 2 april, och för dem som vill unna sig ett par timmars god underhållning kan det vara klokt att snabbast möjligt skaffa biljett. Mot slutet av spelperioden lär det vara lapp på luckan.
Lagerlöfs dramatisering
Peter Krantz, regi, har använt Malin Lagerlöfs dramatisering och eftersom det inte nämns någon översättare kan man förmoda att det är Lagerlöf som står för den fräscha svenska texten. Mia Plöen Jerndin har gjort scenografin och skaffat prylarna och som det ser ut i det borgerligt ombonade rum där allt försiggår lär hon ha rensat åtskilliga loppisar på hötorgskonst, porträtt och annan rekvisita. Den nödvändiga kökssoffan finns förstås med.
I detta hus bor systrarna Abby och Martha Brewster, spelade av Marja Wassén-Lööf och Margareta Milton. De tar hand om brorsonen Teddy (Alexander Karlsson) som är lite eljest som man säger norrut. Teddy tror att han är president Theodore Roosevelt och till omgivningens förtret blåser han då och då, inte sällan vid mycket olämpliga tidpunkter, i sitt horn.
Teddys bror Mortimer (Mats Welander) har vuxit upp i huset och hade under barndomsåren sällskap av brodern Jonathan (Thomas Sönnerstam) som mycket tidigt visade intresse för att plåga andra.
Fina värderingar
Spelet inleds med att pastor Harper (Tomas Bergström) dricker te med Abby. Pastorn säger att i detta hem finns gamla fina värderingar, även om han är kritisk till dottern Elaines (Jennifer Ljusterås) intresse för Mortimer. Skepsisen beror på att Mortimer försörjer sig som teaterkritiker och det förstår ju alla att sånt kan väcka misstankar.
Om jag vet vad sann godhet är så är det tack vare dessa systrar, säger pastorn.
Systrarna Brewster skulle hålla med pastorn eftersom de ser som sin mission att hjälpa ensamma olyckliga äldre herrar att få frid. De blandar arsenik och andra giftsorter i fläderbärsvin eftersom blandningen skulle smaka bittert i te.
En kväll kommer Jonathan till huset i sällskap med doktor Einstein (Erik Magnusson) som är plastikkirurg och har opererat Jonathans ansikte. Som ska opereras om, det är därför de kommer. Jonathan spelades en gång i tiden av Boris Karloff, känd inte minst för rollen som Frankensteins monster. Därför är Jonathan mycket lättretlig när någon tycker sig känna igen hans ansikte. I Lysets version påstås att det bekanta ansiktet återfinns på någon som är känd från revyn.
Jonathan och Einstein har i sitt bagage ett lik.
Mortimer säger att han vill gifta sig med Elaine för att några sekunder senare skicka hem henne. Mortimer har då öppnat sofflocket.
Rollistan innehåller också en handfull poliser, som konstaplarna Brophy (Hanna Hårstad Henriksson) och Klein (Antonia Cerwall) - pjäsens motsvarighet till Kling och Klang - samt konstapel O'Hara (Rickard Jutegrim) som egentligen är dramatiker, säger han, men tillfälligtvis arbetar som polis. Det har han gjort i tolv år. Men under spelets gång ser han sin chans att få hjälp med pjäsen av teaterkritiker Mortimer vilket har en sövande inverkan på de närvarande. Mot slutet dyker kommissarie Rooney (Anette Larslin) upp för att skapa ordning i kaoset.
Det finns möjligen en eller annan som fortfarande har nöjet att upptäcka Arsenik och gamla spetsar och därför denna knappa beskrivning. Men det räcker eftersom det är det sätt som skeendet hanteras som betyder mest. Tajmingen är A och O i sådana här farser och den sitter som den ska.
Peter Krantz har lyckats väl med sin ensemble. Alla bidrar.
Mats Welander är som Mortimer något av spelets motor och blir på så vis viktig för det goda resultatet. Men det är naturligtvis avgörande att systrarna Brewster håller måttet och det gör verkligen Marja Wassén-Lööf och Margareta Milton som är oerhört charmiga som dessa oskuldsfulla massmördare. Thomas Sönnerstam kan inte som Boris Karloff förlita sig på Karloffs kända rollfigur men lyckas genom en stram återhållsamhet skapa en obehaglig aura kring sig själv. Sönnerstams Jonathan är ett exempel på skådespeleriets motsvarighet till less is more.
Alexander Karlsson har som Teddy den kanske svåraste uppgiften. Han har att balansera galenskaperna så att det inte blir för mycket men det får heller inte vara för lite och på det stora hela gör han det bra.
Anette Larslin gör scendebut som kommissarie Rooney och även om det inte blir många minuter på scenen gör Larslin en stabil insats som lovar mer.
Arsenik och gamla spetsar har inte för inte fått statusen som klassisk fars. Lysets ensemble tar väl vara på möjligheterna så visst borde det bli rusning efter biljetter.
Benny Abrahamsson
Comments