Gôrskôj jubilerar - 25 år i er tjänst är namnet på nya revyn och låt gå för det. Men även om den revyförening som går under namnet Gôrskôj nu presenterar den 25:e revyn så har föreningen funnits längre. Det första framträdandet skedde i december 1996 i Bregårdsskolans aula när Christer Sohlberg, Anders Wahlström, Mats Larsson med fler tog upp Jan Sjögrens och Revymakarnas fallna mantel.
Karlskoga ska ha en revy ansåg herrarna och så har det förblivit även om medlemmar kommit och gått under årens lopp. Demonproducent Sohlberg slutade till exempel efter 15 år. Men det finns ett undantag och det är Per Jakobsson som varit med alltsedan starten. Vi har en kung och han heter Per, du är vår stjärna heter det i ett av revyns snyggare nummer som är en välförtjänt hyllning till Per Jakobsson.
Annars är det svårt att glädjas åt innehållet i detta jubileum. Jag har sett alla revyer sedan starten och jubileumsrevyn kommer inte topp tio. Föregångaren, På rätt spår från 2020, var åtskilliga klasser bättre.
Det är glest med lokalt material och ännu glesare med spetsiga texter. Det finns heller inga sångfåglar som kan matcha Petra Holm eller Pehr Bodin som båda kunde rädda tamare nummer med sina röstresurser. Än mera saknas dansnummer av den typ Anelija Karahodzic skämt bort publiken med. Det har varit avancerad och ursnygg dans som också gett Gôrskôj ett par Revy SM-titlar i den kategorin.
Det förekommer inte mycket rekvisita och scenografin består huvudsakligen av bilder som visas på filmduken i fonden. Det har även sparats in på efternamnen i programmet på somliga inblandade och det är i överkant snålt.
Ett inslag som återkommer kallas Den stora revyvandringen och där visas vyer från Karlskoga under olika årstider. Inte mycket händer, som i förebilden Den stora älgvandringen, med undantag för sista filmklippet där ett antal gångstilar demonstreras.
Kul.
Jag vet att Gôrskôj haft problem med jubileet som först fick flyttas fram ett år till 2022 och sedan fick premiären skjutas upp på grund av att covid-19 drabbat någon eller några i ensemblen.
Men det är inte första gången Gôrskôj tampats med svårigheter. 2003 kastades Gôrskôj ut från Folkets hus några månader innan premiären och hamnade i dåvarande Bofors samlingshus där tiden för repetitioner fick delas med att bygga upp såväl scenografi som publikplatser. Ilskan och energin ledde till en av de bästa revyerna.
Torget är ett av de lokala numren. Bella Vehkamäki, Britt Larsson och Per Jakobsson kommer in med varsitt plakat med texterna Behåll Glädjen, Käpphäst - nej tack och Padel som dock är överkryssat. Temat i sången är Vi känner sorg för vårat torg. Annat med bäring på det lokala presenteras av Gösta, Per Jakobsson i pälsmössa, blå täckjacka och röda snowboots, som först talar om Ekebykorset och gången därpå lyckas koppla rödljusen efter Degerforsvägen till glädjeflickor och red light-distrikten och det är förvisso en prestation. Åhöraren, en Thomas Sönnerstam i beige jacka och keps, lyssnar stumt och så är det med det.
Det finns i mitt tycke bara ett nummer som har det lilla extra och det är Baconbrustet hjärta där Bella Vehkamäki lyckas knorra till den i revysammanhang så vanliga förväxlingen.
Jag vet förstås inte om den pall som sakta dras över scengolvet ska räknas till det lokala.
Det gör dock inslagen där det nämns att Tony Ring satt upp en skylt och att raggarna demonstrerar, raggarna vill ha trygghet i sin stad samt sången som förkunnar att A-traktorförarna inte tänker hålla käft. Björkbornsbron omtalas och en bild på skulpturen av Kanot-Agneta ska antagligen ge numret Paddel en lokal förankring. Ett hetsigt springande fram och tillbaka genom en port har förlagts till Boda Borg och i Året som gått påtalas letandet efter omflyttade varor hos ICA Maxi. Viftandet med DIF och BIK-flaggor till låten Mera mål är annat med lokal bäring, ett inslag som sannolikt mötts av jubel i ett fullsatt Musikpalatset men framöver stannar det vid 85 personer som är maximalt antal per föreställning enligt de nya restriktionerna.
Regionen har krav men gräver vår grav konstaterar Britt Larsson - till melodin New York, New York - i samma nummer och låter förstå att vi har rätt till vårt lasarett. Ett lasarett där barnmorskorna inte längre får förlösa mammor.
Allmänna företeelser behandlas. Dit hör valfriheten i så kallade snabbkaffestugor, som förvisso skruvas till, likväl som problemen med elsparkcyklar i städerna eller hur det kan gå för den som förlitar sig på avancerade appar som hjälpmedel för att klara en enkel joggingtur i skogen.
Det är företeelser som kan inträffa såväl här som där och detsamma gäller coronan och i Två år med ett elakt virus får Izabelle Westberg hylla vårdpersonalen. Sången, som innehåller meningar som Ni måste finnas, ni måste orka och vi vore ingenting om ni inte fanns, beledsagas av bilder hämtade från sjukhusmiljön. Mycket bra. Det är även Simon Tarakkamäkis genomgång av munskydd av olika modeller för olika kategorier av människor, till exempel pendlaren, alpinisten, hamstraren - klädd i toapapper - den introverte samt den återkommande retrovarianten foliehatten med hörselskydd för dem som påstår att corona är en bluff. Foliehattarna får sig en känga även i Fake.
Valet av låtar till de olika inslagen är genomgående träffande och en av revyns behållningar. Dit kan även Per Jakobssons framförande av My way, som om det vore hack i skivan, och återhörandet av Gösta Bernhards Munkvisan räknas. Fast här har man bytt ut tagelskjortan mot en lastpall som vi kan lasta våra laster på.
De båda sexologerna Birgitta och Berit - Anette Jakobsson och Britt Larsson - har släppt boken VVVVS som ska utläsas Väldigt, Vanligt, Vardagligt, VaniljSex där publiken får veta vad det är som hetsar upp Birgitta medan Berit demonstrerar hur en rullator kan komma till användning.
Penningtvätt, problem med nitiska paketutdelare, curatäcket och finska meningar som ei saa peittää och minä rakastan sinua eller en singelstrumpa som inte gillar nätdejting eftersom han inte tänder på nätstrumpor är annat som är tänkt att locka till skratt.
Det kan det nog också när tajmingen vässats och den bitvis förekommande gapigheten tonats ner vilket borde få numren att sitta ihop bättre. Jag såg torsdagens genrep så det kommer med all sannolikhet att bli bättre under resans gång. Men de inledningsvis nämnda problemen med avsaknaden av bra dansnummer och ett skarpare, framför allt lokalt, material lär inte försvinna.
Det finns i mitt tycke bara ett nummer som har det lilla extra och det är Baconbrustet hjärta där Bella Vehkamäki lyckas knorra till den i revysammanhang så vanliga förväxlingen.
Benny Abrahamsson
Comments