Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis påstår Lev Tolstoj inledningsvis i Anna Karenina. Alla lyckade julfiranden liknar varandra, alla olyckliga julfiranden är olyckliga på sitt eget vis skulle man kunna hävda efter att ha sett Agnes Lidbecks pjäsdebut Köket är hemmets hjärta som i går, lördag, hade urpremiär på Örebro Teater.
Det är en vältajmad ensemble på bästa spelhumör som bjuder på riktigt god underhållning. De många igenkännande skratten kan emellertid - vid minsta eftertanke - fastna i halsen med beaktandet av de sotsvarta underströmmar som antyds här och där. Men det är väl precis så det ska vara för att påminna något om livet.
Julfirandet är ju som gjort för teatern. Nära och kära samlas och den självklara utgångspunkten är att alla ska umgås, ha trevligt och trivas så där mysigt som det bara kan vara på julen. Men som det sällan blir. Någon kan ha en gås oplockad med en annan eller så känner sig en syster eller bror förfördelad i förhållande till syskonet. Några muggar glögg senare ska det göras upp.
Agnes Lidbeck är ingalunda först med att använda julen som katalysator för detta spel. En av de mer lyckosamma i detta fack är Alan Ayckbourne vars Season's greetings från 1980 fick Sverigepremiär tio år senare under namnet En fröjdefull jul.
Köket är hemmets hjärta inleds med att två personer sitter ensamma på scenen. Det är Eva (Cecilia Nilsson) och Olof (Claes Hartelius). Bakom dem ett fönster där man ser spår i snön och fallande snöflingor och bredvid en trave med julklappar och en gran. Eva och Olof har två döttrar, Tuva (Maria Simonsson Thulin) och My (Katarina Krogh). Eva har också en syster som heter Annika (Malin Berg) och bor i Italien. Tuva är gift med Niklas (Othman Othman) medan My för inte länge sedan inlett en relation med Adam (Hans Christian Thulin).
Men spelet börjar med att Eva håller en monolog. Eva har varit julfirandets matriark och alltid stått för det som firandet kräver. Sill, köttbullar, dukar, tomtar och glögg. Hemmagjord, inte söt köpeglögg.
Den här julen vill Tuva som bor i en hyggligt flott villa tillsammans med Niklas och två döttrar stå för julfirandet. Barnen är uppdelade i två lag och under premiären var det Eira Holmberg och Ines Orman som stod på scenen.
Eva beskriver sina döttrar. Tuva har alltid sett till att ordna det för sig medan My är hopplös och det pågår ständigt en kamp mellan systrarna hävdar mamma. Tuva är precis som min mamma, hon ska ha allt på sitt sätt säger Eva och tillägger att även Annika ska ha allt på sitt sätt.
Julen handlar inte om vuxna, julen handlar inte om mina behov, fortsätter Eva och det är måhända pjäsens minst relevanta replik.
Strax därefter kommer Niklas och Annika för att hämta Eva och Olof och lasta in paket, gran och medhavd mat för att köra paret till villan där Tuva och My fejar och där My försöker inleda ett samtal om ekonomi.
Det är så att säga utgångspunkten och fortsättningen bör upplevas på plats för att inte tömma den stundtals snärtiga dialogen på kraft.
Cecilia Nilsson är som Eva spelets motor. Hon gör Eva så bedårande aningslös sett till sin egen roll att man baxnar. Men visst finns det oförlösta drömmar även hos denna till synes orubbliga matriark. Cecilia Nilsson är kort sagt mycket bra.
Malin Bergs Annika är till det yttre en flirtig och fräsig böna med en air av storstad över sig. Men så småningom kryper det fram att friheten inte alltid är så lockande. Inte när friheten hemma i Italien främst består av samtalen med grannens katt. Annika är dock klarsynt vad gäller Adam och hans förhållande till My. Har inte Adam varit gift och har två barn med frun och ska inte barnen och frun till Seychellerna på julsemester. Är skilsmässopappren verkligen påskrivna undrar Annika.
Tuva kämpar på och försöker hålla alla bollar i luften utan att trampa någon på tårna och det gör Maria Simonsson Thulin utmärkt. Jag är inte bitter, jag är värdinna fräser hon vid något tillfälle. Maken Niklas bär på en hemlighet som Tuva inte vill ska komma fram. Men det gör den förstås när det bränner till i andra akten och avgrunden öppnar sig för en kort stund. Othman Othmans Niklas är skör och faller för Adams prat. Hans Christian Thulins Adam är om inte en karikatyr så i alla fall en påtagligt egoistisk och självcentrerad typ som gömmer sig bakom en ridå av mumbojumbo. Adam eller hashtag vis man säger han själv. Adam pratar om att balansera energier och säger till My att Mys mamma är en toxisk person med sin pratighet och negativa energi. Adam hyllar urfolken och nomaderna och driver en mansgrupp dit han välkomnar Niklas. Det är klart att Hans Christian Thulin kramar ur det mesta och bästa ur en så kuriös figur.
Katarina Krogh är som My äckelkär i Adam och hon bär hans kärleksbarn och visar sig vara precis så charmigt naiv och hopplös som mamma Eva beskrev henne.
Claes Hartelius har som Olof en replik bestående av tre ord och den kommer just innan slutet. För övrigt sitter han stum i sin rullstol men lyckas likväl hamna i centrum ett antal gånger och det är onekligen en fängslande prestation.
Martin Rosengardten, regi, har sett till att allt löper på så smidigt som möjligt och med Elin Hallbergs scenbild skapas både julstämning och smidighet. Det finns en hel del iakttagelser av julfirandets fällor att gotta sig åt men det är framför allt Cecilia Nilssons, Malin Bergs, Maria Simonsson Thulins, Katarina Kroghs, Othman Othmans, Claes Hartelius och Hans Christian Thulins sätt att förvalta sina rollfigurer som är femstjärnigt och lyfter Köket är hemmets hjärta.
Benny Abrahamsson
コメント