En galen diktator sprider propaganda mot vårt land. Vi måste rädda oss från terrorism och mot lögnens makt. Endast sanningen ger oss seger, kriget blottar deras lögner. Nog låter dessa meningar kusligt aktuella. Men de är inte hämtade från någon dagstidning utan återfinns i Giuseppe Verdis opera Aida som hade premiär i Kairo på julafton 1871. Eller mer korrekt, i Claes Fellboms svenska text i den version av Aida som han satt upp för Wermlandsoperans räkning och som hade premiär i Karlstad på torsdagskvällen.
Grundtonen är hämtad från faraonernas Egypten med en riklig förekomst av anspelningar på gudar som Osiris, Isis, Ptah och Anubis. Lägg till en scenografi som bygger på massiva rörliga block utsmyckade med hemsnickrade hieroglyfer och gudareliefer. Men med Fellboms regi och svenska text uppdateras Antonio Ghislanzonis libretto och åskådliggör händelser vars innebörd dagens människor känner igen alltför väl. Den inre konflikt som huvudpersonerna sliter med, kampen mellan kärleken till sin älskade och kärleken till fosterlandet, är tidlös men blir rykande aktuell när det pågår ett blodigt anfallskrig nästgårds.
Claes Fellbom gör heller ingen hemlighet av att uppsättningen är tillägnad Ukrainas folk. Ett tydligt exempel är att dräkterna genomgående, nästan, går i blått och guld och blått och gult är ju Ukrainas färger. Therésia Frisk breddar förklaringen och berättar i programmet att lapis lazuli-blått och guld var de mest exklusiva färgerna i det forna Egypten.
Det bör, för aktualitetens skull, påpekas att även mullorna i Iran hamnar i skottgluggen. Det sker i Amneris glödande försvar av Radames när hon undrar om så blodtörstiga och hjärtlösa människor får kalla sig präster.
En fördel med att behålla den historiska ramen är möjligheten att klä ett bitvis brutalt innehåll i vackra scenerier. Och det strösslas verkligen med ursnygga scenbilder som tillsammans med Verdis pampiga musik gör Wermland Operas Aida till en fest för såväl öga som öra.
Föreställningen inleds med en filmad sekvens av ett upprört hav och vågskvalp ackompanjerat av spröda toner. Den klentrogne kunde få för sig att det var en restpost från höstens succé Titanic, men Claes Fellbom vet naturligtvis vad han gör eftersom det här är hans fjärde version av Aida. Och han lovar uttryckligen att den inte liknar någon av hans tidigare uppsättningar.
Det talas i föreställningen om Kaos och Kaos är, berättar Fellbom, ett av namnen på urhavet, alltings ursprung. "Ur detta hav reste sig en kulle upp där det växte en blå lotus som slog ut. Och ur blomman steg guden Ra, som började skapa världen" skriver Claes Fellbom och tillägger att det är en av de faraoniska skapelsetankarna.
De grå blocken glider i sär och i en glugg syns två individer som står med ryggarna mot varandra. Det är Aida och Radames som vänder sig om och ser varandra i ögonen. De går mot publiken och händerna möts trevande.
Det anas förbjuden kärlek.
Plötsligt hörs en sång som förkunnar att Etiopien vill gå till anfall. Och där är grunden till detta drama lagd.
Radames (Ole Aleksander Bang) älskar Aida (AnnLouice Lögdlund) och kärleken är besvarad. Aida är slavinna hos Amneris (Martina Dike) som är dotter till kungen av Egypten och även hon älskar Radames. Etiopien anfaller Egypten som under Radames ledning slår tillbaka anfallet och det heter att Etiopiens kung Amonasro (Anton Ljungqvist) dött i slaget. Det visar sig vara fel. Amonasro är far till Aida, som alltså är av kunglig börd men likafullt slavinna, och tvingar sin dotter att av kärlek till fosterlandet förmå sin älskade Radames att avslöja glipan i Egyptens försvar. Det gör Radames och sviker av kärleken till Aida det fosterland han säger sig älska.
Claes Fellbom förklarar i programmet att det land varifrån Amonastro och Aida härstammar rätteligen borde heta Nubien eftersom Etiopien i sammanhanget är ett ungt land. Men det var för krångligt att ändra och det har heller ingen betydelse för handlingen.
Det är alltså ett triangeldrama där Amneris gör sitt bästa för att bryta kärleken mellan Aida och Radames. Amneris har som kungadotter makten att förnedra sin slavinna och gör det också. Alla tre brottas med sina känslor, vad kommer först, kärleken till den jag älskar eller kärleken till mitt land,
Det är en intrikat frågeställning som är väl värd att begrunda.
Men det räcker naturligtvis inte, problemet måste också gestaltas och jag tycker att det konstnärliga teamet som förutom Claes Fellbom består av Linus Fellbom, scenografi och ljusdesign, Anna Ardelius, kostymdesign, Therésia Frisk, mask och perukdesign samt koreografen Lars Bethke lyckats utomordentligt väl. Bethkes sex dansare Sanna Allåker, Evelina Boström, Cathrine Kolping, Anna Nilsson, Eto Olsson och Sofia Wirzén förgyller många scener med sina sirligt slingrande armrörelser och sidledsförflyttningar som associerar till orienten. Men de fyller också upp sina kamouflagefärgade munderingar när de drar in liksäck efter liksäck och placerar dem framför kungen av Egypten som sitter upphöjd på sin tron. Det är en ruskig påminnelse om vad som dagligen händer i Ukraina.
AnnLouice Lögdlund och Martina Dike är jämspelta rivaler, båda har stycken som framförs med klös och dramatisk nerv och de matchas väl av Ole Aleksander Bang. Anton Ljungqvist gör ett starkt avtryck som Amonastro och detsamma kan sägas om Michael Schmidberger som Ramfis men alla inblandade gör vad på dem ankommer.
Det gäller inte minst kören.
Verdis musik kan vara intimt spröd men det är de många mäktiga körpartierna som fastnar.
Eric Solén leder Wermland Operas orkester som, tillsammans med Aidatrumpetarna Rebecka Johansson Hugne och Rustan Chistensson, blir körsbäret på denna femstjärniga föreställning.
Benny Abrahamsson
Comments