Broder kan inte hata broder är en replik ur Solens dotter - sägner från Sameland. Men där det finns människor finns det också avundsjuka. Attjis och Njavvis skiljer sig inte från Kain och Abel så det skulle gå att använda Selma Lagerlöfs ord till oss sena tiders barn: Inget nytt att berätta, endast det som är gammalt och nästan glömt. Eller snarare gömt för Västanå Musik & Teater har denna sommar lyft fram sägner från den samiska kulturen och den är inte glömd men relativt okänd utanför Sameland.
Så även om avundsjuka, brodermord och kampen mellan gott och ont gett stoff till teatern, filmen, konsten och litteraturen sedan urminnes tid gestaltas dessa ämnen i en för många okänd kontext. Det tiotal sägner som Leif Stinnerbom valt ut från Valdemar Lindholms bok Solsönernas saga från 1909 bygger på Anders Fjellners arbete, ett verk som dock försvunnit. Det är samiska sägner som klätts i Västanå Musik & Teaters väletablerade formspråk där kläderna, musiken och dansen är lika viktiga byggstenar som handlingen. Allt, även skådespelarna, är underställda helheten.
Solens dotter - sägner från Sameland har blivit en underskön föreställning, om än inte alldeles enkel att följa eftersom de olika sägnerna inte nödvändigtvis följer i kronologisk ordning. Samma skådespelare förekommer under olika namn i olika sägner och eftersom det inte finns några klara skiljelinjer mellan berättelserna gäller det att vara vaken och observant.
Leif Stinnerbom, same och värmlänning, står för manus och regi. Stinnerbom har berättat att han som barn suttit med morfar i kåtan och där fått höra ett antal av dessa sägner berättas. Och även om det tagit tid såddes då fröet till sommarens föreställning i Berättarladan.
Tre nåjdtrummor hänger i fonden, under den plats där musikerna sitter. En kvinna ovanför tar ton, tre kvinnor med renhorn på hättorna dansar in. Det är Saráhkka (Hanna Kulle), Juoksáhkka (Judith-Maria Schunnesson) och Uksáhkka (Anna Nilsson), döttrar till den stora modergudinnan Máttaráhkka (Lena-Pia Bernhardsson) som fungerar som berättare och sammanhållande länk mellan de olika sägnerna.
Några av dem ska kort beskrivas.
Máttaráhkka inleder med myten om hur urguden Jubmel byggde världen av en renko. Himlavalvet skapades av renkons huvud, ögonen blev aftonstjärnan och morgonstjärnan medan renkons hjärta gömdes djupt ned i jorden så att den som vistades i naturen och lyssnade noga skulle ha möjlighet att höra hjärtslagen.
De första människorna tar plats och det är bröderna Njavvis (Josef Säterhagen) och Attjis (Tobias Hjelm). De lever i överflöd och broder kan, som sagt, inte hata broder. Mano, månens gud, gör Attjis så avundsjuk att han lämnar sin broder. Njavvis klagar på att vara ensam och får som tröst en hustru, Biejjien Niejte eller Solens dotter som görs av Tuva Faerden. Då surnar Mano till och skänker sin dotter Attjis-ietnie (Henrietta Wallberg) som hustru till Attjis.
Är inte du också en av Solens söner, hetsar Attjis-ietnie maken varpå Attjis kräver hälften av Njavvis betesmarker. Den godhjärtade Njavvis accepterar. Attjis kräver då hälften av allt Njavvis äger. Visst. Attjis blir inte nöjd utan kräver att Njavvis och hans hustru, Biejjien Niejte, ska bli tjänare i hans kåta. Allt mitt är ditt svarar den tillmötesgående Njavvis. Attjis dödar sin broder och hela jorden skakar och överflödsdagarna är slut.
Detta brodermord blir inledning på den kamp mellan gott och ont som återkommer i flera sägner. Det goda representeras förstås av Solens dotter medan ondskans frontfigur är Attjis-ietnie och det är också Tuva Faerden och Henrietta Wallberg som lyser starkast i denna mustiga föreställning.
Solens dotter ser en man som bor i ett ide och ömsom lever som man, ömsom som björn. Hon lär björnmannen (Håkon Håvelsrud Odden) många konster och paret får en son som döps till Same. Björnmannen är alltså stamfader till det nya släktet. Attjis-ietnie får också en son, skapad av lera, och ger sonen i uppdrag att lura ut Same på fjället där snöstormen ska begrava honom. Vem är du? Säg mig dina dagars upphov? säger Same och den falske sonen till varandra och när Solens dotter ska skilja den falske sonen från den äkta får hon rådet att låta det regna. Och det regnar och åskar och den falske sonen smälter bort.
Björnmannen jagas och dödas men återuppväcks när Same frågar sällskapet som dödat fadern vad de har i grytan. Same konstaterar att köttet i grytan är en del av hans far och på så vis återfår fadern livet.
Solens dotter lovar att sonen ska få lära sig den finaste av konster, att tämja och mjölka renen.
Det finns några ord av inuiten Nalungiac som är användbara i detta sammanhang. I tidernas begynnelse när djur och människor levde ihop på jorden kunde en människa förvandla sig till ett djur och ett djur kunde bli människa. Ibland var man djur, ibland människa. Ingen skillnad, alla talade samma språk och då var orden som magi. Första gången Västanå Teater tog fasta på det synsättet var i Den blinda drottningen.
Ord var magiska och ett ord sagt i förbigående fick de mest egendomliga saker att hända. Ord blev plötsligt levande och om människorna önskade att något skulle hända så hände det. Det var bara att säga ordet. Ingen kunde förklara detta, det var bara så, tillade Nalungiac.
Det gäller att hitta ursprungsordet och mycket riktigt undrar Attjis-ietnie om Nahkker-Guernie, den förste nåjden, kände till ursprungsordet. Nahkker-Guernie (Josef Säterhagen) föddes i urminnes tid och kallas den gamle gubben. Han var den förste och kanske också den viktigaste nåjden och hade ursprungstecknen på sin trumma.
Attjis-ietnie lockar fram den onde nåjden Rota (Niklas Jarnheim) som ska ta kraften ur Nahkker-Guernies huvud och senor när den gamle gubben lagt sig att vila i en kåta. Elden symboliseras av vajande armar, snyggt. Det blir en kamp där den onde nåjden Rota mäter sina krafter med den gode Nahkker-Guernie och bakom dessa kämpar står Attjis-ietnie och Solens dotter, en svart örn mot en vit och en svart rentjur mot en vit. Kampen slutar med att den onde nåjden försvinner ned i underjorden medan Nahkker-Guernie konstaterar att sådan kraft min visdom äger. Men den gamle har nått vägs ände och innan uppdraget är slutfört ska han föra sin visdom vidare och mottagare blir en ung same vid namn Galla (Kristian Tapio).
Solens dotter vakar ännu över sina kära samer och tillsammans med Nahkker-Guernie övervakar paret de två nåjderna Torajas (Tobias Hjelm) och Karkias (Niklas Jarneheim). Men vem av er är kunnigast och vem har den största kraften? undrar intrigmakerskan Attjis-ietnie.
Torajas lockar fram en gädda som äter upp Karkias och säger sen: Nu är du ganska liten, slukad av min gädda.
Men hur kunde Torajas göra den andre illa när de är av samma släkte?
Karkias skyddas av gudarna när han är i gäddans mage och nog påminner det om Jona i valfiskens buk, som det hette i en tidigare översättning av Bibeln. Men just därför, att han skyddas av gudarna, är han enligt omgivningen den störste nåjden. Det letas ganord och i ett slagsmål huggs Karkias ned. Han har dött för mina händer säger Torajas och nöjer sig inte med det brottet utan ber också onda nåjder att de ska gnaga köttet av stammens söners ben och större skam har aldrig hörts slår modergudinnan Máttaráhkka fast.
Vem är min far? frågar Pischan-Paschans son (Håkon Håvelrud Odden) sin mamma (Hanna Kulle). Det blir så småningom en kamp mellan sonen och en jätte, eller staloe, och de tävlar i bågskytte och spjutkastning. Kampen slutar med att jätten ger upp och avslöjar att sonen kämpat mot sin moders far. Men inte nog med det, moderns far är också den som dödat sonens far och med en sådan familjeintrig ligger inte Hamlet långt borta. Och även denna gång ställs Solens dotter mot Attjis-ietnie som lämnar scenen med ett skri när den onda sidan förlorar.
De samiska myterna och sägnerna har således beröringspunkter inte bara med Eddan och Kalevala utan också med andra kulturyttringar. Men det finns naturligtvis också något alldeles eget. Kampen mellan gott och ont har pågått sedan de första skapelseberättelserna och lär fortsätta till tidens ände. Men den har sällan framställts på ett så vackert och fantasieggande sätt som i Berättarladan.
Musiken är viktig. Den kan vara repetitiv och suggestiv men också meditativt mollstämd eller hetsigt jagande beroende på sammanhang. Tuva Faerdens uppenbarelse är rytm rakt igenom och Håkon Håvelrud Oddens viga och akrobatiska rörelser i hallingen och som björnman är oefterhärmliga. I en scen, den mellan Pischan-Paschans son och jätten, anas inspiration från den amerikanska urbefolkningen. Sammantaget är musiken inte bara stämningsskapande utan också understödjande och integrerad i handlingen.
Ännu en fjäder i hatten för Magnus Stinnerbom som upphovsman och för Anna Karlsson, Anna Ekborg Hans-Ers, Thomas Eriksson, Albin Broberg och Niklas Bertilsson som framför den.
Jimmy Meurlings koreografi och Ole Thomas Niluts scenbygge är tillsammans med Jakob Larssons ljusdesign av yppersta märke. Inger Hallström Stinnerboms kostymer går huvudsakligen i grått med inslag av färger hämtade från Sameland.
Tuva Faerden och Henrietta Wallberg är oemotståndliga i sina respektive roller.
Leif Stinnerbom låter också Edith Nilsson som Varie göra avtryck. Men alla i ensemblen gör sitt på ett i sammanhanget väl fungerande sätt. En personlig favorit är Britt-Inger Ekelund som hund. Jag tror mig aldrig ha sett en hunds rörelsemönster så charmigt presenterat som här.
Inte kan man äga jorden säger Varie. Man kan inte äta silver eller guld, solskatten är det viktiga konstaterar Mátaráhkka. Guld är sken och villa, tillägger hon. Samerna är solens vandrande släkte inflika Saráhkka. En gång ska morgonen komma avrundar Solens dotter.
Och publiken lämnar Berättarladan med ljudet från den nedgrävda renkons hjärtslag. Kanske har vi fått en djupare insikt om naturens betydelse? Men också en inblick i den alldeles för länge undanträngda rikedom som finns i den samiska kulturen.
Benny Abrahamsson
Comentários