En dörr slås upp och in kommer Hanna Lekander. Hon går med snabba steg fram till publiken, spänner ögonen i oss och säger Jag är en man som andra syndat mot mer än jag syndat själv. Den repliken - från Lear - återkommer senare i föreställningen och kan därför ses som central.
Hanna Lekander är klädd i en svart kortärmad t-shirt, svarta byxor och svarta boots och det är basplaggen i hela föreställningen. En rödaktig, tung och massiv konungakappa kommer till användning men annars är det ingen modeparad när Hanna Lekander excellerar i Anna Petterssons version av William Shakespeares stora drama Kung Lear.
Anna Pettersson står för regi, bearbetning, scenografi och kostymdesign.
Rollen som kung Lear brukar vanligtvis föräras vissa äldre skådespelare som anses mogna uppgiften påpekar Anna Pettersson och tillägger att det kan ses som ett förtroende eller ett stipendium att tilldelas denna ynnest
Shakespeares pjäs innehåller ett 15-tal mer eller mindre viktiga rollfigurer och vanligen brukar det ta tre till fyra timmar att framföra detta drama. När Örebro Teater i helgen hade nypremiär på föreställningen - som hade sin första spelperiod under 2021 - räckte det med drygt en timme innan Hanna Lekander kunde kliva av scenen efter en utomordentligt väl genomförd prestation och det är kortare än uppgiven speltid på 75 minuter.
Då är det självklart att det som framförs i Studion på Örebro Teater blir något mycket annorlunda än vad Shakespeare och somliga dämonregissörer tänkt sig. Det skulle gå att använda Narrens replik till Lear: "Först klyver jag ägget mitt itu och äter upp innanmätet och så får du de två skalen" som beskrivning av föreställningen. Alltså som ett skal av pjäsen Kung Lear.
Det vore skäl nog att fråga sig varför - men detta varför blåses bort av Hanna Lekanders dynamiska framförande.
Inledningsvis ställer hon som Lear frågan till de tre döttrarna vem av dem som älskar honom mest och Goneril och Regan brer på medan älsklingsdottern Cordelia är måttfull och inte ger Lear det svar han vill höra. Cordelia förklarar sig med orden Varför har mina systrar äkta män ifall de bara älskar er? Om jag blir gift ska hälften av min kärlek och min omsorg nog gälla mannen som jag lovar trohet.
Lear blir rasande, det blir han ofta, och gör Cordelia arvlös samtidigt som han avsäger sig faderskapet.
Cordelia har två friare och hertigen av Burgund drar sig snabbt tillbaka när det inte finns någon hemgift medan kungen av Frankland - som det heter i Britt G Hallqvist översättning - undrar varför. Cordelia svarar att hennes brott tycks vara att jag inte har en oljad tunga som förstår att ljuga och tillägger att det goda som jag vill, det gör jag innan jag ordar om det.
Kungen av Frankland konstaterar att Cordelia är rikast i sin fattigdom och åtråvärdast när hon blir föraktad. Dig och din godhet lägger jag beslag på, vad andra slängt har man ju lov att ta, tillägger kungen.
Hanna Lekander nämner i några sekvenser namn men annars får publiken hänga med i byten av tonfall och gester och jag tycker att det skorrar illa när just Frankland - som är en av få någotsånär hederliga personer i pjäsen - framställs med ett lismande och smått slemmigt tonfall.
Lear delar sitt kungadöme mellan Goneril och Regan och deras makar men vill ha kvar sitt kunganamn och ett ceremoniel bestående av 100 man. Han ska växelvis bo en månad var hos döttrarna och det fungerar naturligtvis inte. Lear blir rasande när Goneril vill dra ned hans följe till 50 man och säger att han ska flytta till Regan som undrar om det inte räcker med 25 riddare. Detta schackrande om antal, glimrande gestaltat av Hanna Lekander, slutar med att han är välkommen med en riddare. Om alls någon behövs.
Lear flyr, hamnar på en hed med sin narr, åskan går och han blir galen. Slutuppgörelsen närmar sig och i den har greven av Gloucesters oäkta son Edmund en framträdande roll. Båda systrarna har förälskat sig i Edmund, Regan har nyss blivit änka medan Goneril föreslagit att Edmund ska mörda maken, hertigen av Albany.
Det är underbart när Hanna Lekander växlar mellan döttrarna och som Regan byter sin revolvermangestik mot en stramare Goneril.
Edmund har innan dess undrat varför han, som är född utom äktenskapet, brännmärks som en simpel horunge eller bastard. Oss gav naturen ju i stulen lusta mer kraft och sav och eld än vad som finns i trist och unken äkta säng där kullar av idioter avlas halvt i sömnen konstaterar Edmund.
Edgar, Gloucesters äkta son som greven förskjutit efter att ha trott på Edmunds ränker, gömmer sig på heden som token Tom innan han mot slutet visar vem han är. Edgar säger vid ett tillfälle Bättre att vara uppenbart föraktad än aningslös och smickrad och föraktad.
Scenrummet är tomt, sånär som en tronstol upphöjd på en sockel. När stolen välts kan man ur sockeln plocka fram ett dockskåp med kungadocka och stol för den rättegång som förestår. Och när hertigen av Cornwall, som är gift med Regan, river ur Gloucesters ögon visas det genom att Hanna Lekander kastar rött kladd mot ett uppklistrat plastskynke.
Cordelia, den förkastade älsklingsdottern, förekommer som blond peruk.
Föreställningen slutar naturligtvis i djup tragik.
Han klamrade sig fast vid livet, säger greven av Kent om Lear.
Vi måste pålysa landssorg, säger hertigen av Albany.
Vi måste böja oss för sorgen, vänner, och ärligt säga vad vårt hjärta känner. Den gamles öde kunde knappt bli tyngre. Blir år och bördor färre för oss yngre? undrar Albany avslutningsvis.
Fast det är ju Hanna Lekander som - som om det vore en enda lång blixtrande utandning - gestaltar allt detta innan hon snabbt lämnar scenen. Men den avslutande frågan hänger kvar:
Blir år och bördor färre för oss yngre?
Benny Abrahamsson
コメント