Det finns troligtvis inget samband men kan likafullt ses som något slags ingripande från högre makt att Malin Berg dagen efter premiären på Linje Lusta tilldelas medaljen Litteris et Artibus för framstående konstnärliga insatser inom, i detta fall, scenisk framställning. Malin Berg har i över tre decennier levererat rader av uppseendeväckande rollgestaltningar men frågan är om hon inte i rollen som Blanche DuBois överträffar allt tidigare. Top notch låter i snålaste laget för att rätt betygsätta insatsen
Linje Lusta hade i går, lördag, premiär på Örebro Teater. Tennesse Williams pjäs från 1947 ses med rätta som en klassiker och därför regelbundet sätts upp av svenska teaterhus. Örebro Teater har anlitat Ronny Danielsson som regissör och Lars Östbergh som scenograf men Östbergh ansvarar också för ljusdesignen. Även Roger Lybecks musikdesign bör lyftas fram eftersom den välfunna musiken, hämtat från 80-talet låtar, bidrar högst påtagligt till stämningen av underliggande spänning och hetta i 1940-talets jazziga New Orleans.
En vit list ramar in scenbilden, Stella och Stanley Kowalskis påvra lägenhet. Putsen har släppt på ett flertal ställen i taket där en naken glödlampa lyser över säng, soffa och köksbord. Bakom ett hänge återfinns toalett och badkar där Blanche tillbringar åtskilliga timmar för att lugna nerverna. Den vita ramen förstärker intrycket av att se in i ett tittskåp.
Första akten inleds med ett rosaskimrande ljus medan andra aktens inledning består av ett iskallt blått ljus och det är talande för vad som komma skall.
Blanche DuBois (Malin Berg) kommer till sin lillasyster Stella (Natalie Sundelin) som är gift med Stanley Kowalski (Peter Perski). Stella har inte berättat för maken att Blanche ska komma och hon vill heller inte berätta för systern att hon är gravid. Stanley spelar bowling och poker med Harold "Mitch" Mitchell (Mats Qviström) och Pablo Gonzales (Othman Othman) som polar med paret Kowalskis granne Eunice Hubbel (Amanda Kilpeläinen Arvidsson).
Den uppräkningen av figurer säger inte mycket. Blanche och Stella kommer från en fin familj som ägt plantagen Belle Reve. Stella lämnade plantagen och flyttade till New Orleans där hon gifte sig med Stanley Kowalski, som av Blanche ses som en kladdig, vulgär och rå polack. Stanley är en explosiv man och i ett av sina utbrott vrålar han att han inte är polack i den mening Blanche avser. Han är barnfödd i USA, detta fina land.
Blanche kan också se Stanley som en riktig karl, svettig, rak, inga krusiduller.
Tennesse Williams - eller Thomas Lanier Williams III (1911-1983 - berättar i sina Memoirs (översättning Boo Cassel) bland annat om den dag i början av november 1947 när Linje Lusta gick upp i New Haven. "Efter premiärkvällen i New Haven blev vi hembjudna till Thornton Wilder som var bosatt där. Det var som en audiens hos påven. Vi satt samlade runt herr akademikern medan han pulvriserade pjäsen som om han utfärdade en påvlig bulla. Han sa att den byggde på en högst olycklig felaktig premiss. Ingen kvinna som någonsin varit en fin dam (han syftade på Stella) kunde rimligtvis gifta sig med en sådan vulgär typ som Stanley."
Thornton Wilder (1897-1975) var inte vem som helst. Wilder hade vid det laget belönats med tre Pulitzerpris. Det första för romanen The Bridge of San Luis Rey 1927 och de andra fick han för pjäserna Our Town 1938 och The Skin of Our Teeth 1942.
Men historien rättade Thornton Wilder för Linje Lusta gav Tennesse Williams hans första Pulitzerpris. Det andra kom 1955 med Katt på hett plåttak.
Stella gifte sig med Stanley av kärlek och den kärleken uthärdade - till Blanche förtret - även misshandel. Och försoningssex efter att Stanley ylat som om han vore otröstlig. Blanche anklagar Stella för att ha lämnat plantagen och på så vis överlämnat allt ansvar till henne. Fast Blanche har levt över sina tillgångar och intecknat plantagen så högt att den tas över av kreditgivarna. Utblottad anländer Blanche till Stella men fortsätter uppträda som den fina dam hon tycker sig vara. Stanley vill se papper på överlåtelsen för om Stella blivit lurad på arvet så har även han lurats. Stanley ser igenom Blanche och får genom arbetskamrater veta att Blanche levt ett illa beryktat liv i staden Laurel där ingen längre vill ta i henne ens med tång. Blanche har också fått sparken som lärare, i modersmål, efter en förbindelse med en 17-årig elev. Det är skälen till att hon beger sig till lillasystern i New Orleans.
Mitch Mitchell bor med sin mamma och han bländas av Blanche. Blanche söker trygghet, Mitch någon att leva med eftersom hans mamma är döende. Stanley, som legat på samma kompani som Mitch och som dessutom ingår i samma bowlinglag, känner sig tvingad att berätta allt om Blanche för Mitch. Som kommer på att han aldrig sett Blanche i dagsljus vilket ska indikera att Blanche är betydligt äldre än hur hon uppträder.
Det är så att säga berättelsens grundstomme och även om ett och annat naggats i kanten av tidens tand berör Linje Lusta beteenden som är ständigt aktuella. Men för att det ska lyfta och bli riktigt bra krävs skådespelare som är på topp och det har Örebro Teater. Malin Bergs Blanche gör entré som en pimpinett uppenbarelse som inte drar sig för att försköna sanningen. Nej tack, det räcker med en drink. För resten, jag kan ta en till i andra benet som man säger. Men jag är inte alkoholist. Hon berättar att hon fått telegram från en miljonär och i den förljugna värld hon skapat är hon fortfarande ung, vacker och omsvärmad. Men här och där framgår att hon mycket väl vet hur det ligger till och det är i dessa glipor som skörheten anas. Det är sorgligt, gripande och tragiskt om vartannat. Det framgår också att Blanche som mycket ung gifte sig med en man som hon älskade och beundrade gränslöst. En dag hittade hon maken tillsammans med en äldre man. Blanche äcklades av vad hon sett och de orden fick maken att sätta en pistol i munnen och skjuta huvudet av sig. Denna traumatiska upplevelse bär Blanche med sig och där grundläggs det bräckliga psyket.
Stanley är rak, rå, oljig och skrämmande med sina explosiva utbrott. Han är raka motsatsen till den förfining som Blanche i all sin förljugenhet trots allt står för. Det finns också någon slags undertryck åtrå mellan de båda som får katastrofala följder. Stanley är skoningslös och det är på sitt sätt även Mitch och dessa herrars beteende puttar Blanche över kanten. Slutscenen där Blanche i ett närmast katatoniskt tillstånd yttrar orden Jag har alltid litat på främmande människors goda avsikter är plågsam att beskåda.
Malin Berg får kort sagt användning av hela känslopaletten och så bra som hon är i denna Linje Lusta förtjänar hon med bravur medaljen Litteris et Artibus. Peter Perski är utmärkt som den hetlevrade Stanley och detsamma kan sägas om Mats Qvibergs vardagsnära och mammiga Mitch. Men också Natalie Sundelin förtjänar överbetyg som trygg och beskyddande lillasyster.
Benny Abrahamsson
Commentaires