En kvinna iklädd ljusblå morgonrock sitter vid ett köksbord. Hon går in i badrummet, hämtar en tandborste och kommer ut igen. Borstar tänderna samtidigt som hon bläddrar i en tidning. Magen putar, kvinnan är gravid. En ihållande ringsignal hörs svagt och det visar sig vara kvinnan som försöker få kontakt med den nattarbetande maken.
Ljuset i Örebro Teaters salong släcks och en röst börjar rabbla kvinnonamn. Jag är Katarina, jag är din mammas, mammas, mammas, mammas... och så vidare ett antal generationer bort. Min mamma Karin var född 1634 och hon dog 1664. Alla mammor har namn och årtalen för födelse och död samt en kort berättelse. Om en mamma heter det att hon var sjuklig och ensam men kunde hitta på fantastiska historier. Daga var 14 år när jag föddes. En mamma blev våldtagen och vårt liv blev därefter. En annan mamma blev politiker eftersom hon ville ge dottern en bättre värld än den hon levt i.
Kvinnan i den ljusblå morgonrocken tar åter plats på scenen. Hon berättar att hon försökt ringa maken 104 gånger men bara kommit till röstbrevlådan. Hon avslöjar att hon inte orkar läsa tidning eller lyssna på radio, det går inte att se film, inte ens dåliga filmer. Hon har heller ingen lust att träffa andra, möjligen kan hon tänka sig att kort hälsa på ytligt bekanta. Det som kan fungera är att titta på hundklipp, men inte denna dag. Hon är så himla orolig.
Plötsligt hörs ljud från badrummet och ut kommer en kvinna. Båda kastar sig skräckslaget tillbaka vid åsynen av den andra. Vad gör du här? Jag bor här! Nej, det är jag som bor här, vem är du?
Kvinnan i den ljusblå morgonrocken visar sig heta Hanna Wennerstrand och den andra kvinnan inser då att hon heter som hennes mamma. Men du är väldigt ung, konstaterar den kvinna som i nästa andetag presenterar sig som My Wennerstrand och är Hannas dotter.
Det är anslaget i Skapelsen, en pjäs av Ada Berger som i går lördag hade premiär på Örebro Teater. Ada Berger står för manus och regi och Skapelsen är ett samarbete mellan Riksteatern och Örebro Teater med urpremiär i februari i Årsta, Stockholm. De två rollerna görs av Madeleine Ferraud (mamma eller kvinnan i blå morgonrock) och Karin Bengtsson (dottern My)
Två tidsplan
Pjäsen utspelas alltså i två tidsplan, 2023 och 2063, som pågår parallellt. Det ger My möjlighet att berätta för sin mamma vad som hänt efter att hon fötts. I den här föreställningen, som gavs 1 april 2023, sägs födseln inträffa 2 april 2023, alltså följande dag och jag gissar att födelsedatum ändras efter speldatum så att det alltid är följande dag som My föds. Och Hanna är 29 år när hon får barn.
Jag väljer nu att bete mig som om det här är helt normalt, säger mamma Hanna när hon möter sin vuxna dotter dagen innan dottern är född.
My är alltså i 40-årsåldern när hon träder in i handlingen. Hon berättar att det var roligt att vara i mammas närhet och att hon själv var väldigt rolig, framför allt på 2040-talet. Då hade den humor som började anas redan i slutet av 2020-talet blommat ut. Det var en underskruvad lågmäld humor säger My och tillägger att det blev svårt att behålla den sortens humorlinje när det blev normalt att ta livet av sig.
Vi var lyckliga där i bubblan, ritade och hade disco. Men sen förändrades världen.
Klimatkrisen
My är själv gravid, med ett barn som skulle heta Rosa om det fått födas. Det är oklart om My använder abortpillret eller inte och där finns en av konflikterna mellan mamma Hanna och dottern My. Minnen som Hanna tidigare återgivit kan härledas till hennes mamma medan Mys minnen, som hon först tillskriver den ofödda Rosa, är hennes egna. Livsmönster går igen, det som består och är gemensamt är oron för vad som ska hända det barn de bär i sin mage. Hanna hävdar att man inte får ge upp, att konsten kan ge hopp, medan en rasande My vrålar att världen dör och ingen föder barn numera. Att det gör så ont att hoppas.
Skillnaden i synsätt tillskrivs klimatkrisen.
Ada Berger har framhållit att hon ser hoten mot klimatet som vår tids största utmaning och att belysa klimatkrisen varit en av utgångspunkterna för pjäsen. Att låta mor och dotter mötas i ett nu med gemensam historia men ändå skilda perspektiv är onekligen intressant. Men det är för tunt, mera av skiss än helgjuten föreställning. Skapelsen är förvisso väl spelad och det förekommer snärtiga iakttagelser men på det hela når föreställningen inte mycket längre än Siw Malmkvists schlager från slutet av 1960-talet; Mamma är lik sin mamma där Stikkan Andersson stod för texten.
Det var för ovanlighetens skull långt ifrån fullsatt på Örebropremiären och spelperioden sträcker sig till 13 maj.
Benny Abrahamsson
Comments