Det kommer in en ledigt klädd tjej på scenen och säger blygt: Nu är jag inte kaxig. Men hon lovar att försöka se till så att det inte ska kännas som en bortkastad timme för oss som kommit till Örebro Teaters lilla scen denna nypremiär. Det gör det inte heller. Bomaye! Maria Bomaye! placerar Maria Simonsson Thulin i samma fack som andra briljanta komedienner. Föreställningen är ett lysande kraftprov, utsökt utfört.
Boma ye är lingála, ett bantuspråk, och uttrycket är hämtat från matchen mellan Muhammad Ali och George Foreman 1974, den match som gått till historien som Rumble in the Jungle. Alis fans ropade Ali bomaye och menade med det att Ali skulle döda den favorittippade yngre mästaren George Foreman. Alis taktik kunde ifrågasättas, han lät Foreman slå sig trött i sju ronder och tog emot kopiösa mängder stryk innan han i åttonde ronden slog ut mästaren.
Det är inte tal om annat än att även Maria Simonsson Thulin går på knock.
Hon berättar inledningsvis, som den försynta tjejen, att hon ska äta lunch och väljer spenatsoppa med ägghalvor. Men det bekymrar henne att hon kanske ses som snål eftersom alternativet, fläsk med löksås, är 15 kronor dyrare. Å andra sidan signalerar spenatsoppa med ägghalvor en fräsch livsstil med cava på fredagarna medan fläsk med löksås ligger mera åt lastbilschaffishållet till.
Maria skyndar sig att äta och häller i sig soppan, vips slinker en ägghalva ned i halsen och blockerar luftstrupen. Maria får inte luft utan skyndar in på toaletten för att gömma sig. Men det blir inte svart, det blir guld och det som följer är nedslag i Marias liv. Mitt liv som revy påpekar Maria.
Och vilken blixtrande revy!
Scenografin består av två väggar fyllda med porträtt, en guldglittrande ridå samt en toalettstol. Maria sliter av sig den grå utstyrseln och står där i guldlamé innan även den gula jackan åker av och blottar en röd tisha med texten Carpe Diem. Jojo, nog gäller det att fånga dagen om det endast återstår minuter av såväl dagen som livet.
Det första nedslaget är från koncipieringen som inträffar på en parkeringsplats på en ö utanför Irlands kust. Ön heter Iron Island och nog låter det som en blinkning till Game of Thrones. Hur som helst är det där som Marias äventyrslystna mamma Pia år 1981 träffar Patrik O'Conell på en pub. Det ena leder till det andra och Pia följer med ut till parkeringsplatsen där den blivande pappans bleka röv ses gunga fram och tillbaka. Vackert var det inte, konstaterar Maria som innan dess avslöjat att mamma tyckte att den som skulle bli fader till hennes barn såg ut som en ung Sean Connery. Längre in i föreställningen beskrivs denne O'Conell som en fermenterad Sean Connery.
Paret skiljs åt, han bor åt ett håll, hon bor åt andra hållet och mamma väljer att ta vägen över havsbottnen till vandrarhemmet. Hon var inte rädd säger Maria. Tidvattnet närmar sig, mamma tar vägen över de hala klipporna och fastnar med ett ben i en klippskreva och räddas av en brevbärare som kommer förbi. Brevbäraren tvingas krossa benet för att hon ska komma loss innan hon skulle ha dränkts av tidvattnet. Två dagar senare vaknar mamma på sjukstugan i Galway med vänsterbenet på havets botten. Pappa såg hon aldrig mer, tillägger Maria.
Fortsättningen tar fasta på en pappa bosatt i Galway och en mamma med träben. Men också mötet med Micke Håkansson i Hästveda 1997. Maria har överlevt högstadiet, hon blev emo i sjuan och så träffade hon Micke Håkansson som var en perfekt kopia av Kurt Cobain och Lill Lindfors.
Maria Simonsson Thulin som trulig tonåring är obetalbar.
Snabbt över till 2016 när Maria är 36 år och vrålar på sin närmaste chef som klappat henne i rumpan. Chefen heter Nils Rydell och tycker att jobbet på reklambyrån kan jämföras med ett fotbollslag. Maria beskriver Nils Rydell som ett självgott knäveck på två ben med andedräkt som en död grävling. Nils har en chef som heter Ursula, hon är vd, två meter lång och har svart bälte i karate. Ursula rör oupphörligt i en tekopp och talar med ett finskt idiom och då måste förstås koppen ha Mumintema.
Maria är 26 år, hör Håkan Hellström sjunga och får tillsammans med pojkvännen hålla till godo med sånt som är gratis. Det leder till att vitala organ slits och hon får så småningom träffa gynekologen Jörg Klemedsson från Köpenhamn som har detta organ som lifestile.
Nedslagen i olika åldrar kommer och går, det surrar till och det är signalen till nästa minnesbild, nästa sinnestillstånd.
Hans Christian Thulin står för manus och regi och är således i mycket hög grad delaktig i det förstklassiga resultatet. Thulins text är fräck och fylld av subtila detaljer, det är en text som tar ut svängarna och tänjer på gränserna. Ett exempel är Marias önskan på 15-årsdagen när hon fått telefonnumret till pappa som bryskt avspisar hennes kontaktförsök. Den uppräkning av olyckor som Maria då hoppas att pappa ska råka ut för bär det osannolikas absurda prägel. Ett annat är beskrivningen av den fete Per Engelbrekt, som Maria lekte med som barn, och detta frossande i fetknoppens fetma utmanar verkligen det passande i lättkränkthetens mellanmjölksland.
Det är groteskt roligt, respektlöst och brutalt öppenhjärtigt. Dråpligt och dramatiskt. Men det finns även stunder av skörhet och sorg. Och ett vårdande av detaljer, som att det skvätter när ägghalvan spolas ned, som är en njutning att upptäcka.
Maria Simonsson Thulin tar sig an denna inte alldeles enkla text - med alla skiftningar - med stark närvaro, suverän tajming och kraften hos ett skenande godståg. Hon är kort sagt ostoppbar och alldeles magnifik.
Det blev i dagarna klart att när Bomaye! Maria Bomaye! slutar spelas som after work-teater på Lilla scenen så blir det en ny spelperiod i december på Caféscenen. Då med tomtegröt och skinkmacka som tilltugg.
Benny Abrahamsson
Comments