Stadra Teater har alltsedan starten 1998 botaniserat i den svenska litteraturhistorien för att på så vis lyfta fram framstående klassiska författarskap. Men årets sommarföreställning bryter mönstret eftersom det är en debutant som skrivit manus till pjäsen Lyckliga gatan som hade urpremiär i går. Det är teaterns konstnärlige ledare Magnus Wetterholm som fattat pennan och föreställningen är, som upphovsmannen, varm och underhållande
Det är inte stor litteratur men för alla med tillräckligt många årsringar i sig är igenkänningsfaktorn hög och ämnet är alltid aktuellt. Lägg till en ensemble där alla är på tårna och fyller sina rollgestalter med liv, lust och en påtaglig känslighet för personens karaktär samt ett dussintal välfunna och i sammanhanget väl fungerande sånger så kan nog herr teaterdirektör räkna med kö till biljettkassan.
Ämnet ja. Rivningsraseri, maktens syn på boendet och medborgarinflytande, eller snarare bristen på inflytande, står alltid på dagordningen
Scenbilden visar en tobaksaffär till höger och till vänster en port med nummer 34 ovanför och en innergård med två stolar och ett bord. Tobaksaffären skyltar med tidningar som Se och Bildjournalen och har lösgodis, till exempel ettöres, på disken.
En man kommer in och säger Det var en gång. Så börjar sagor men det här är ingen saga, det hände på riktigt. Det är den 27 juni 1959 och i går kväll satt alla klistrade framför radioapparaterna och hörde hur Ingemar Johansson vann över Floyd Patterson och blev världsmästare i tungviktsboxning. Jag var uppe till fyra i natt konstaterar Astrid och skojboxas med Valerie.
Det är mycket hett denna sommar som också plågas av getingar. Löpsedeln utanför tobaksaffären har rubriken Varför fungerar stadens vattenledningar så dåligt. Den byts i andra akten ut mot Värsta getingplågan - så skyddar du dig och nog påminner den om kvällspressens löpsedlar av idag.
Mannen är konsult, anställd på Tidlös, och heter Per-Inge Gustavsson (Lasse Forss). Gustavsson säger mycket tidigt i föreställningen att Sverige ska bli världens modernaste land och i aktens slutskede föreslår konsulten den moderna staden med bilen i centrum.
Sedan kommer de in en efter en. Där finns Astrid (Bodil Carr Granlid) som är ensamstående mamma till Beatrice (Lovisa Carlson). Astrid skulle ha blivit något, men karln stack och hon anställdes på ett pappersföretag. Nu funderar hon på att ta upp franskan igen, på Hermods. Men dottern är bra, hon har med beröm godkänt tillägger Astrid.
Det inte Astrid vet är att Beatrice är med barn och deppar. Nyss tog jag studenten, nu är livet slut snyftar Beatrice och ber Valerie (Marie-Thérèse Sarrazin) om hjälp med att ta bort barnet. Jag vill ha ett liv, jag vill ha drömmar säger Beatrice. Benny (Alfred Stenegård Norr) är pappa till det ofödda barnet och han vill ta ansvar och behålla barnet. Benny är klädd i svart skinnpaj, blå jeans och har bakåtstruket oljigt hår medan Beatrice är klädd i en gullig rosarutig klänning och har hövolmsfrisyr.
Valerie driver tobaksaffären men drömde om att bli flygvärdinna. Valerie klagar över att hon är så ensam om natten, bara med Aftonbladet som sällskap. Hon är rädd för att inte säga skräckslagen för getingar och jämför getingar med karlar. De kommer när det blir hett, sen får man ett stick och så försvinner de säger Valerie.
Waldemar (Rune Jakobsson) är journalist på Dagligt Allehanda och mycket nöjd med sin artikel om stans dåliga vattenledningar. Han vill gärna se artikeln i tryck i tidningen och berättar att han inte står högt i kurs hos chefredaktören och tidigare mest fått skriva om bortsprungna katter och för korta julgranar. Waldemar bor tillsammans med Konrad (Magnus Wetterholm) som arbetar i en herrekiperingsbutik. Konrad har lätt för att överdriva och slösar enligt Waldemar med pengarna. Varför måste du förminska andra för att göra dig själv stor replikerar Konrad när Waldemar går på som värst.
Giovanni (Anton Hellberg) har sina rötter i Neapel och kom till Sverige för att arbeta och tjäna pengar. Han älskar sin mamma.
Bette (Theodora Källqvist) är kompis med Beatrice och satsar på att vinna nästa lördags tävling i att blåsa tuggummibubblor. Hon övar och övar.
En gemensam nämnare är kåken, 34-an. Den är nedgången och konsulten föreslår att 34-an ska rivas. Han har själv bott där och minns hur han fick stampa i golvet för att skrämma bort råttorna när han besökte utedasset. Konrad talar om det trevliga knarret i parketten och alla är överens om den goda grannsämjan i 34-an.
Konrad vinner 53 322 kronor och 25 öre på stryktipset och vill ringa till Putte Kock för att tacka. Nu kan vi göra resan till Sicilien säger Konrad till Waldemar.
Vinsten ska firas med knytkalas på innergården och fram plockas ett antal flaskor med den klassiska rödsvarta Vino Tinto-etiketten. Det är en glädjens dag. Vi trivs så bra ihop, grannarna hjälper varandra och ställer upp för varandra konstaterar Waldemar.
Giovanni berättar att hemma i Neapel äter alla pizza men ni äter råttmos med fläsk men blir rättad. Rotmos heter det. Rotmos och rotavdrag kommenterar Giovanni.
Benny kommer till Valerie för att köpa cigaretter. Valerie har tagit hem 100 paket Gauloise som Benny beställt. Men nu vill han köpa mentholcigaretter, för hälsans skull. Köp Gauloise, annars gör jag livet surt för dig muttrar Valerie.
Bette vill köpa tuggummi på krita.
Beatrice och Bette konstaterar att schlagern för i år heter Augustin och alla stämmer in i sången.
Kommunen har beslutat riva 34-an och bygga parkeringshus på tomten. Konsult Gustavsson ångrar sig, de äldre är benägna att ge upp men ungdomarna vill ta upp kampen och slipar på argumenten mot rivningsraseriet. Vem ska skriva artikeln? Giovanni förslås, men han är rädd. Konrad vet vad rädsla är, när någon kommer smygande bakom honom i natten. Men det tar vi sen, tillägger Konrad när en av kvinnorna ber honom berätta mer.
Denna kåk har varit våran uti många herrans år, nu ska hela rasket rivas, nu är det slut på gamla tider, nu går 34-an i himlen in är några spridda rader från Per Myrbergs 1960-tals hit. Minnena kommer så ofta till mig, nu är allt borta jag fattar det ej. Tystnat har leken, tystnat har sången, högt över marken svävar betongen, när jag kom åter var allt så förändrat, trampat och skövlat, fördärvat och skändat kommer från Lyckliga gatan, en annan lika känd sång från samma sextiotal och båda sammanfattar väl andan i andra akten där ensemblen delar ut flygblad och får med sig publiken i dessa kampsånger.
I en epilog avslöjas vad som hände och hur det gick för de inblandade. Lyckliga slut sida vid sida med sorgligt gripande avsked.
Zing! Went The Strings Of My Heart, Mellan dröm och verklighet (The Windmills Of Your Mind), Dansevise, Fait accompli är några av sångerna. Arrivederci Frans är en annan som framförs frejdigt av Astrid när hon avslöjar namnet för Beatrice på hennes dittills okände pappa. Jag vill fånga en ängel sjunger Waldemar till Konrad och undrar om Konrad vill vara min ängel i sjunde himlen. Konrad svarar - i det läget har resmålet ändrats från Sicilien till en kyrka i Dubrovnik där under sker - att han nog vill se kyrkan även om han har en ängel framför sina ögon.
Konrad och Waldemar gnabbas, ömsint och kärleksfullt.
Lena Engqvist Forslund, regi, har tillsammans med ensemblen sett till att sångerna - flertalet är inte från 1959 - passas in på ett bra sätt och förmerar det just sedda och hörda. Ingen står rakt upp och ned och sjunger utan framförandet är livfullt koreograferat av Catrine Örman Oskarsson. Agneta von Gegerfelt, kostym, mask och scenbild, fångar inte minst i klädseln tidsandan.
Lyckliga gatan handlar om vardagsmänniskans drömmar och vedermödor. Dessa framställs utan storvulna åthävor med en varm och stillsam humor. Och skådespeleriet är som sagt utmärkt.
Benny Abrahamsson
Comments