I begynnelsen var ordet och är det något som utmärker Duncan Macmillans pjäs Nästa andetag så är det ord. Massor av ord, stundtals utslungade i ett rasande tempo. Men några verser längre fram i Johannesevangeliet konstateras att ordet blev kött och tack vare Maria Simonsson Thulin och Hans Christian Thulin gäller detsamma för Örebro Teaters uppsättning som hade premiär på lördagskvällen i Olle Jernbergs regi.
Pjäsen innehåller två roller, i original benämnda M och W och dessa initialer står för man och kvinna och det är så de presenteras i Örebro, som en namnlös man och en namnlös kvinna. De rör sig på ett cirkelformat vitt scengolv och ovanför dem hänger en cirkel, kanske en gloria, som skiftar ljus efter stämningsläge. Allt mot en svart bakgrund.
De två rollfigurerna är klädda i löst hängande t-shirts och nån form av mysbyxor i intetsägande färger. Mannen och kvinnan är barfota. Det är med andra ord visuellt avskalat, så det som bjuds publiken är en en och en halv timme lång konversation som utan distinkta avbrott redogör för de två personernas relation från, säg tonåren till ålderdomen.
Nästa andetag ligger med andra ord bra långt från Jon Fosses universum.
Duncan Macmillans pjäs hade urpremiär på Studio Theatre i Washington D.C. i oktober 2011 och fick Englandspremiär i Sheffield samma månad. Två år senare vann den pris som Best New Play vid Off West End Awards och har sedan dess spelats både här och där. En uppmärksammad version gavs på Old Vic i London 2019 och den ledde till att Claire Foy, kvinnan, följande år utsågs till Best Actress vid WhatsOnStageAwards. Samma Claire Foy som gjorde Lisbeth Salander i The Girl in the Spider's Web.
Mannen och kvinnan kommer in på scenen, tittar på varandra, kramas. De börjar prata och orden sprutar fram. De pratar ibland i munnen på varandra. Så småningom kan urskiljas att de är på Ikea. Hon är livrädd. Vi måste prata säger båda två. Han går ut och väntar vid bilen. Hon kommer senare än väntat. Han fryser och säger nåt om kalla somrar och varma vintrar. Det är nåt vi borde prata om. Vi måste försöka börja prata.
Så kan det låta men efter den pratiga inledningen tar det sig och de två hinner bland annat avhandla hur det skulle vara att skaffa barn. Men att föda ett barn innebär utsläpp motsvarande 10 000 ton koldioxid. Vi skulle kunna flyga tur och retur till New York i sju år för samma utsläpp säger hon. Om man verkligen bryr sig om planetens framtid ska man inte skaffa barn, då ska man ta livet av sig. Men det finns ju också möjligheten att barnet, en Hanna eller Edvin, kanske kan rädda världen försöker han.
Världen behöver människor som tänker säger hon. En del människor är för dumma för att skaffa barn säger han. Så för att rädda världen krävs rashygien eller steriliseringar replikerar hon och han inser hur fascistiskt det låter. Men ska man verkligen skaffa barn till en värld som bebos av knarkare och hemlösa. Vi kanske ska adoptera. Han vill inte. De kramas. Barn födda på våren blir bäst i idrott konstaterar han. Men om vi får barn måste vi engagera oss i hem och skola säger han. Jag vill fortsätta ha sex säger hon. De går på diskotek och skakar loss. Då lyser glorian i grönt.
Sättet du visar mot mig visar på hat säger hon. Jag hatar inte dig säger han. Nej jag vet säger hon. Men det handlar om att skapa en annan människa. Ett mirakel, nej inte mirakel. Men något heligt och du har den där porrblicken säger hon. Han medger att han blir djurisk och vill skada henne. Jag tänker inte, det är bara min kuk och mun säger han. Vet du att om man scannar en mans hjärna visar det sig att samma del i hjärnan aktiveras när en man ser en kvinna och en skiftnyckel säger hon i Joachim Siegårds översättning.
De pratar vidare om hur det skulle vara att få barn. Hon klagar på att hon kommer att förändras, bli stor och tjock. Och födseln innebär blod och skit. Han önskar att han kunde bli gravid. Jag förstår inte hur du kan bli mamma och fortsätta röka säger han. Vi planterar träd.
Han ska på ett möte, men hon föreslår sex på en toalett. Är vi bra människor? Vi återvinner, vi låter inte kranen stå på när vi borstar tänderna. Vi läser böcker, vi skänker pengar till välgörande ändamål. Vi lägger pengar på böcker, skivor och film. Vi borde inte känna skuld. Hon blir gravid. Hormonerna spökar. Åk till macken vrålar hon. Jag hoppas att jag är gravid annars är det här jävligt skrämmande säger hon.
Dispyt om vems föräldrar de ska ringa först. Jag hatar dina föräldrar säger hon. Tanken att se din pappas gener i barnets ögon är kväljande säger hon och avslöjar att hon kan tänka sig att sticka en sax i hans pappas nacke. Din mamma tyckte att jag var tråkig eftersom jag läst en bok om utsläppsrätter. Men det var din bok urskuldar han sig. Vi kommer att älska barnet oavsett om det ser ut som grejen i Eraserhead säger hon.
Missfall, paret går åt skilda håll, återförenas. Efter en rutinoperation är hon ensam på scenen. Säger att han hittade ett hem åt henne. Det sista som sägs är Jag älskar dig. I det skedet har mannen och kvinnan brottats i nån sorts olja och kläderna är rejält fläckiga. Det ska möjligen ses som att mannen och kvinnan blivit nedsmutsade av livet. Det kanske inte räcker att hela tiden tala om att plantera träd och hålla idealen högt. Nånstans efter vägen tar livets realiteter över. Eller...?
Det är tvära kast i ordflödet där stort och smått blandas. Maria Simonsson Thulin, främst hon, och Hans Christian Thulin imponerar. De tar kastade bollar på volley med utsökt tajming. Situationer som inte är ett dugg roliga blir på så vis vansinnigt skojiga. Paret Thulin mejslar på så sätt fram ett antal lysande scener och ser verkligen till att Duncan Macmillans ord blir kött.
Benny Abrahamsson
Comments