Det är den 19 augusti 1772, dagen gryr och ett gammalt par sitter på en bänk utanför värdshuset Haren och vråken som ägs av Ulla Winblad. Någon säger att det var den dagen som Gustaf III genomförde sin noga planerade statskupp vilket är slutet på frihetstiden och den gryende demokratin i Sverige.
Det är anslaget i Stadra Teaters version av Haren och vråken, en pjäs av Lars Forssell som uruppfördes 1978 och som är sommarens stora satsning. Lena Engqvist Forslund regisserar medan Agneta von Gegerfelt haft den betydelsefulla uppgiften att ta fram tidstypiska kostymer och masker till denna 1700-talsberättelse. Och det har hon lyckats utmärkt med vilket visas av spännvidden i klädsel mellan den sjavige Fredman och hur det blänker och glittrar kring baron Silvergrå och general Piper
Gubben, som görs av Lasse Forss, och gumman, Eva Haldert, sitter och smågnabbas. Gumman talar i varma ordalag om kungen medan gubben tycker att kungen är farlig. Det sägs att han vill styra allt själv säger gubben vilket får gumman att undra vilken makt de har som han, kungen, kan ta ifrån dem. Kungen är solen anser gumman, jojo, det är solen som bränner och dödar replikerar gubben.
Men de är i alla fall överens om att inget värmer som den första morgonsupen. I det läget stapplar Fredman in, gestaltad av Rune Jakobsson. Strupen är torr, jag orkar inte sjunga muttrar Fredman och försöker få Ulla Winblad att öppna värdshuset. Ditt luder, din hora vrålar Fredman innan han byter spår och med vädjande röst vänder sig till snälla Ulla. Ingen nådig och god gud kan ha skapat baksmällan klagar Fredman som kvider och rasar om vartannat.
Gubben erbjuder Fredman en sup och det får Fredman att tro att han drabbats av dille innan han rycker åt sig flaskan och säger Låt mig dia. Min själ är ett urverk och min kropp en krog. Det har Bellman sagt säger Fredman och nämner något om den ryska vargen som lurar innan han konstaterar att det är tjuvarnas tid.
Med en inledning där det talas om statskupp och slutet på den svenska demokratin och en rysk varg som lurar skulle man kunna tro på en mer politiskt laddad fortsättning. Men så blir det inte. Det viskas och antyds om statskuppen, men mera bland de införstådda, som general Piper, men flertalet av de rollfigurer vi möter har andra bekymmer. Haren och vråken blir en kavalkad av livsöden, mer eller mindre sorgliga, med Bellman och hans visor som en gemensam resonansbotten. Där kommer Anders Ortman in, en musikalisk begåvning som varit med från start och som här arrangerat de epistlar som Carl Michael Bellman skrev och som ensemblen framför. Bellman själv finns på scenen, framställd av Jonas Hedlund.
Ulla Winblad, värdshusägarinnan, kan tas som exempel på hur Lars Forssell gick till väga. Det fanns under andra halvan av 1700-talet en kvinna vid namn Maria Christina Kiellström. Hon föddes i ett fattigt hem men när hon som ung kvinna hamnade i Stockholms nöjesliv gav hon sig själv namnet Ulla Winblad och det var det namn Bellman använde när han skrev sina visor. Ulla Winblad blev, som det beskrivits, en gestalt med många ansikten, besjungen och bespottad, både gudinna och hora. En sannsaga om stolthet och skam, fest och vardag, vrede och vanära.
Baron Silvergrå kan tyckas vara en löjlig figur men visar i andra akten att han har en moralisk resning. Livet efter födseln må ha varit omilt, men vissa principer går inte att rucka på.
Det tar Forssell fasta på och låter Ulla Winblad, i Caroline Raufs gestalt, såväl protestera mot Bellmans porträtt av henne samtidigt som hon medger att hon levt ett tufft liv där hon började gå på gatan som 11-åring. Men nu är hon stolt ägare till ett värdshus och vakar över sin dotter Anna-Britta, Amanda Kilpeläinen Arvidsson, som en drake. Det är Anna-Bellas ord. Ulla är fast besluten att ge dottern den barndom hon själv aldrig fick uppleva.
Det som händer Anna-Bella är smärtpunkten i pjäsen.
Anna-Bella blir kär i kapten Rytterstjärna, Martin Preisler, och vill inget annat än att följa honom. Kapten är dragen till Anna-Bella men ber ändå sin kalfaktor Kalle, Anton Hellberg, att ta med sig två män för att röva bort Anna-Bella. Kalle tvekar, men mot 200 riksdaler går han med på det.
Andra akten handlar om efterspelet till kapten Rytterstjärnas våldtäkt. Där kommer inställningen till lag och moral in och bland dessa personager kan den sammanfattas med att man aldrig ska döma hunden efter håren.
General Piper, en Magnus Wetterholm med finlandssvenskt idiom, har under första akten betett sig godmodigt och snudd på vänslats med Ulla Winblad. Nu är jag i tjänst, bränn ner värdshuset ryter generalen.
När han är i tjänst spelar moralen ingen roll, inte vad som är rätt eller fel. I tjänst går plikten först.
Pengarna styr
Kalfaktor Kalle är inne på samma spår. Pengarna styr, säger Kalle och tillägger att en soldat lyder order. Kalle och hans fästmö Karna, Lovisa Carlson, kommer från Falun och båda pratar härligt dalmål. Karna står för någon sorts robust hederlighet, fint framställd av Lovisa Carlson.
Baron Silvergrå, Niclas Ekholm, gör entré i första akten med betjänten Pelle, Neryse Klaassen, i släptåg. Baronen är på obestånd och säger att Pelle ska få sin lön i himmelen men jag är hungrig här, replikerar Pelle. Den inbilske baronen pratar om unga Anna-Bella och låter förstå att det vore en ära för henne att få smeka den gamle och fjollige baronen. Men Silvergrå gör samtidigt klart att en friherre som han inte kan äkta en horunge.
När matresterna i slaskhinken slängs på baron Silvergrå äter han med förtjusning den morot och halva rödbeta och resterna av en lammkotlett han plockar upp. Det är första gången min serenad gett resultat, konstaterar baronen förnöjt.
Baron Silvergrå kan tyckas vara en löjlig figur men visar i andra akten att han har en moralisk resning. Livet efter födseln må ha varit omilt, men vissa principer går inte att rucka på.
I viss mån gäller detsamma för tjuven Jacob Guntlack, som ges en farlig framtoning av Isabelle Moreau. Guntlacks mamma dödade pappan och dödade sedan även sin andra man och avrättades och Guntlack själv fick dra sig fram bäst han kunde. Hamnade i fängelse, våldtogs av män och så rullade det på. Guntlack blev vän med Ulla och visar även han, så tjuv han än är, att han åtminstone i vissa fall kan skilja på rätt och fel.
Det är alla dessa öden som utgör stommen i Haren och vråken. Lars Forssell hade inte varit den han var om han inte låtit några av dem sväva ut i poetiska eller filosofiska utläggningar, inte sällan med en humoristisk knorr. Men det är bara ord, om än glimrande och meningsfulla. Det som ger den här föreställningen vingar är skådespelarna. Alla förvaltar sitt givna pund på bästa sätt.
Benny Abrahamsson
Kommentare