En docka sticker fram huvudet genom en glipa i ridån. Dockan konstaterar att publiken finns på plats och att det är dags att börja. Lasse Forss är här, jag blir så nervös utbrister dockan som dock lugnas av Magnus Wetterholm. Välkommen till showen om mig säger dockan och föreställningen Snygga sånger har inletts i Teaterfoajén i Nora
Magnus Wetterholm framför tio sånger, elva med extranumret, till ackompanjemang av pianisten Matts Norman. Tio föreställningar återstår, den sista ges 3 december. Den sista planerade, för det kan inte uteslutas att fler stoppas in eftersom Bergslagens, och sannolikt också en av Sveriges, minsta lokaler har plats för 20 åhörare och publiktrycket kan bli större än så.
Men frågan är förstås om Lasse Forss, denne förstklassige Stadramoatjé, mäktar med fler än de redan inplanerade showerna...
Föreställningen utgår från en man som vill leva ett gott liv och som under visst grubbel kommer fram till att ett gott liv kan vara att sjunga snygga sånger. Då kan det vara på sin plats att nämna några synonymer till snygg, till exempel ren, prydlig, anständig, sedlig, passande, stilig och attraktiv.
Men dessa synonymer ger en skev bild av föreställningens sånger som snarare belyser köttslig men sinnligt gestaltad kärlek, längtan och sorglig olycklig kärlek. Men också en beskrivning av självförebråelsens ångest i Bengt Ahlfors sång Morkis. Det är en kärnfull berättelse om tillståndet post-Kekkonen i Finland, en humoristisk skildring av eftergiftspolitiken gentemot Sovjetunionen och ideal som kom på skam. En tid då vi siktade mot stjärnorna och levde i det blå men sen kröp tillbaka till vår lilla vrå. Vi hade tappat våra själar och alla våra kontokort och visst är det skäl nog att känna Morkis eller bakrusets ångest.
En ljuvligt ironisk skildring, märgfullt framförd av Magnus Wetterholm.
Ruben Nilssons Fimpen och tändstickan hörs numera alltför sällan men denna pärla om två kantstötta föremål som möts i rännstenen och slutligen får ett sista gemensamt uppflammande slut kan ses som en allegori över vårt förhållande till dem som i andra skrifter går under benämningen våra minsta.
Rikard Wolffs uppvaknande i sången Det vackraste mötet där han en kulen natt i september på en skranglig säng nådde kärlekens hav. Det var som att möta gud när jag mötte hans hud konstaterar han.
Bengt Ahlfors är upphovsman till sången 17 november, en sång som handlar om två män som matar varandra med nyinköpt böckling. Men en av männen ser i den andres ögon att du redan vänt dig bort från mig. Du gick hem till dina lögner, jag gick hem till mina minnen. Det tog slut redan innan det började.
Det är nog ingen slump att 17 november finns med i låtlistan eftersom det var detta datum som Rikard Wolff gick ur tiden. Magnus Wetterholm har tidigare hyllat sin vän med ett program som av den anledningen hade just 17 november i sin titel.
Johan Bernander har skrivit den svenska texten En naken man (Comme ils disent av Charles Aznavour) som ömsint berättar om hur en man som nattetid förvandlas till kvinna lever sitt liv. Dagtid lever han i en trång lägenhet med sin mor som han byter blöjor på men när natten kommer blir han Janina och kan leva ut sitt rätta jag. Där på stamstället för sådana som oss får vi vara som vi är. Men olycklig kärlek finns förstås överallt. Han längtar efter en man som dessvärre hela tiden blir kär i kvinnor. Men han tar ansvar för sitt liv, han är man och han är naken.
Ett par fina sånger av Olle Adolphson - Nu är det gott att leva och Signaturen Karlsson evig vår - en av Cole Porter, för övrigt den enda som inte framförs på svenska, och Vad gör jag nu (Et maintenant) vars svenska text av Johan Bernander får en ytterligare laddning av det dramatiska framförandet.
Sångerna binds ihop av minnesbilder från en vandring på Södermalm som slutar i Bergsunds strand där det är dags att stillna. Det talas om våren. Men då bryter pianisten in och det blir höst och dags för Höstvisa. Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut.
Fast regissör Rune Jakobsson tycker att det är på sin plats med ett extranummer och det blir den från filmen Notting Hill kända She, ännu en Charles Aznavour, som fått svensk text. Det kan vara en tillfällighet men för bara någon vecka sedan framförde Lise & Gertrud tillsammans med Karlskoga symfoniorkester Ulla-Carin Nyquists svenska text och även denna gång hade Hon förvandlats till Du.
Magnus Wetterholm är en estradör med varm scenpersona och han förvaltar dessa berättelser om några av livets smärtpunkter på bästa sätt.
Benny Abrahamsson
Comentários