Den 14 januari 1900 hade Tosca urpremiär på Teatro Costanzi i Rom och 22 februari 2024 var det dags för Wermland Opera att än en gång sätta upp Puccinis mästerverk. Det internationella teamet bakom uppsättningen har åstadkommit en minst sagt spektakulär föreställning. Lägger man till några synonymer till spektakulär, som sensationell, dramatisk, verkningsfull och häpnadsväckande, täcks den sceniska utformningen rätt väl. Men än viktigare är kanske att det glittrar och glimmar även musikaliskt.
Daniela Musca leder alldeles föredömligt orkestern och AnnLouice Lögdlunds klösiga sopran tycks som gjord för rollen som Tosca men även Adam Frandsen, som Mario Cavaradossi, och Kosma Ranuer Kroon, som Scarpia, är på topp. Daniela Musca ser till att det finns en tydlighet i musiken, hur den ligger alldeles rätt i förhållande till de känslor som ska förmedlas, som är alldeles förtjusande. Puccini använder hela känslopaletten, från dramatisk förtvivlan till stilla begrundan och ibland går det från en sekund till en annan, så det gäller för sångarna att hänga med. Och det gör de med bravur.
Skulle det sceniska någon gång te sig väl excentriskt finns i alla fall musiken att glädja sig åt.
Tosca tillhör sedan lång tid tillbaka standardrepertoaren och återkommer regelbundet på världens operascener. Men det fanns förstås en tid i Sverige när det ansågs att Puccini var för lättsmält och smörig och därför ointressant. Den tiden är förbi och numera är väl utmaningen snarare att fundera på hur denna musikaliska skatt bäst förvaltas. Ett sätt är naturligtvis att göra iscensättningen intressant för sin samtid, men det kan vara som med tulpanaros, lättare sagt än gjort. Makt och maktspel, sex och relationer är förvisso alltid aktuellt, dessvärre inte sällan mot en horisont av krig och oroligheter. Likafullt tycker jag att teamet bakom Wermland Operas uppsättning - Daniel Kramer, regi, Carlos Soto, scenografi och kostymdesign, Frieder Weiss och Matthias Härtig, videodesign, samt Charles Balfour, ljusdesign - lyckats väl.
När ridån går upp framträder en scenbild med något stalaktitliknande hängande i taket. Skulpturala föremål som en fot, en underarm och ett halvt ansikte ligger och skrotar. Två ögon i metall i fonden. Under ett skynke ligger multimediakonstnären Cavaradossis påbörjade avbildning av Maria Magdalena, som till den svartsjuka Floria Toscas stora förtret har drag av markisinnan Attavanti. Kyrkligare än så blir det inte. In ramlar en svartskäggig man, Daniel Kramer ser nämligen Angelotti som muslim. Angelotti tillhör rebellerna och har just flytt från Castel Sant'Angelo. Inom kort gör Sakristanen (Peter Kajlinger) entré. Han har kort vit särk och tofs i pannan och beter sig som om han just prisats på senaste QX-galan. När han senare struttar ut lutar han huvudet bakåt och stoppar en banan i munnen. En oblyg gestaltning av Sakristanen.
Tosca är troende och håller inget hemligt för sin biktfader. Det är därför, förklarar Cavaradossi, som han inte kan avslöja att han hjälper Angelotti. Tosca är lidelsefull, het och svartsjuk. Cavaradossi försöker blidka henne, vilka ögon kan mäta sig med dina svarta. I den ljuvliga kärleksduett som följer förvandlas allt omkring paret till gnistrande kristaller. Mycket snyggt. Men genomgående målas med ljus och videoprojektioner och i en scen växer svarta fläckar fram, som ett Rorschachtest som löper amok. Det är ofta snyggt, men alltid verkningsfullt.
Scarpia hittar inte någon solfjäder, det är sååå 2009 som Mickan i Solsidan skulle uttrycka sig om något urgammalt. Nej, en medaljong ska det vara, förvisso i form av en solfjäder. Medaljongen bär Attavantis signatur och med den sprider Scarpia svartsjukans gift i Tosca. Jago hittade en näsduk, jag en medaljong sjunger Scarpia och påminner om en annan svartsjuketragedi, den som Jago initierade mellan Othello och Desdemona. När svartsjukan sprider sig svartnar metallögonen i fonden och Scarpia tar sig i skrevet av förväntan.
I andra akten befinner vi oss i Scarpias lya som domineras av en uppochnedvänd gris med ett blodrött snitt från ändtarm till hals instoppad i en glasmonter. Damien Hirst var först med att visa djur i formaldehyd. Scarpia själv sitter i kalsonger och morgonrock med blottad bringa och frågan är om inte den upphängda grisen är ett övertydligt emblem för Scarpias svinaktighet. Hela lyan är för övrigt smaklöst möblerad där en slingrande orm som ljusstake och någon typ av ödla som vinkaraff är andra exempel. Spoletta (Anders Håkansson) och Sciarrone (Fredrik Helgesson) kommer in. De ser ut att vara klonade från Per Oscarssons Andreas Blek af Nosen ur Trettondagsafton - eller bluesgitarristen Johnny Winter - men har en mentalitet som hämtad från Gösta Knutssons Bill och Bull. Två lismande undersåtar som uppvisar en blandning av skräck och åtrå inför husse.
Cavaradossi torteras och förutom järnringen runt hjässan används en batong som sticks in i ändalykten. Tosca anländer i blond peruk och det är ett medvetet val eftersom hon ska likna Marilyn Monroe. Daniel Kramer ser såväl Marilyn Monroe som Floria Tosca som enkla bondflickor som blir stjärnor, dras till makten och går under. Men det tycks också vara en Tosca som är ambivalent inför Scarpias manlighet. Toscas bön, Vissi d'arte, framförs med Scarpia lutad mot Toscas rygg, ena axelbandet är neddraget, och slutar med att Scarpia lägger sitt huvud i Toscas knä.
Det är ju ingen hemlighet hur det laddade maktspelet mellan Tosca och Scarpia slutar. Men Spoletta har lämnat rummet med kniven, efter att Tosca avväpnats, så uppgörelsen - sex mot frihet - slutar med strypmord.
Den tredje akten ser Cavaradossi sittande på en bänk framför något läktarliknande bygge. Ljuset vandrar upp och ned och formar svartvita ränder på Cavaradossis vita fångdräkt med nummer på bröstfickan. Det gör att Cavaradossi ser ut att vara klädd som en serietidningsbov. Han gör armhävningar och beter sig. Cavaradossi ber att få skriva ett brev till sin älskade, han har inget kvar utom en ring som han tar av sig och släpper till marken. När ringen landar sprider sig sakta en kaskad av stjärnor, en kaskad som växer i styrka. Sången till livet inleds - Då gnistrar stjärnorna - och Cavaradossi sitter mitt i detta hav av flimrande och gnistrande blåvita stjärnor - och sången till livet avslutas med orden och aldrig har jag älskat livet som nu.
Med en timme kvar att leva.
Snyggare och mer känsloladdat än så blir det inte.
Tosca anländer och berättar om planen. Att Cavaradossi ska skjutas med lösa skott. De nojsar och flamsar, snart är de fria, allt är lycka. Två vitklädda individer med konstiga hattar anländer. De spänner fast Cavaradossi och Tosca i varsin bädd och Cavaradossi avrättas med en giftinjektion. Tosca förstår att hon blivit lurad och sliter sig loss, men i stället för att hoppa från kastellets murar sticker hon giftsprutan i magen. Den scenen blir märklig eftersom det sjungs om arkebusering och skott men det publiken ser är giftsprutor i sjukhusmiljö.
Spektakulärt var ordet sa Bull.
Benny Abrahamsson
Comments