Det är inte var dag man har förmånen att bevittna en världspremiär. Än märkligare blir torsdagskvällen på Wermland opera i Karlstad med tanke på att det som uppfördes kallas industribarockopera och sådana dräller det inte av. Det är ingen vild gissning att Eurydike av Hans Ek och Linus Fellbom är först i sitt slag och frågan är om det också blir den sista industribarockoperan eller om Ek och Fellbom bryter ny mark och lockar en ny publik till operahusen. Jag är rätt övertygad om att det finns förespråkare för båda alternativen.
Puristen kan till exempel klaga på att det inte finns tydligt identifierbara upphovsmän. Ingen kompositör, ingen librettist. Den mer frisinnade bryr sig inte utan ser och hör och förundras över det han eller hon får uppleva.
Eurydike är alltså en industribarockopera där Hans Ek står för arrangemang och sångtextbearbetning - han dirigerar också Wermlandsoperans orkester - medan Linus Fellbom är regissör, scenograf och ansvarig för ljusdesignen.
Hans Ek är ett musikaliskt snille och det understryks av hur han sammanställt musik av så artskilda upphovsmän som Einstürzende Neubauten, Jacques Offenbach, Joy Division, Nico, Christoph Willibald Gluck, Iggy Pop, Jacopo Peri, Claudio Monteverdi, Perotinus och Giulio Caccini till denna välljudande helhet.
Einstürzende Neubauten är någon slags grundbult med inslag från åtta namngivna låtar medan Jacques Offenbach bidrar med musik från fyra namngivna verk. Det är helt, styckevis och delt och på samma sätt förhåller det sig med sångtexterna där det krävs en polyglott för att suga upp texternas innehåll.
Allt sjungs nämligen på originalspråk vilket innebär att en fras kan börja på tyska för att övergå i engelska innan den avslutas på franska. Ingen textmaskin. Ingen svenska. Förutom i öppningsscenen där Orfeus och Eurydike är tätt omslingrade på en vridscen som sakta går runt.
Jag vet inte hur jag ska berätta det här...jag är inte bland de levande längre...så längesedan....tusen år hörs Eurydike viska.
Det är också utgångspunkten för Hans Ek och Linus Fellbom, att ge Eurydike en röst och lyfta fram hennes berättelse. Då kan det tyckas märkligt att Ek och Fellbom inte presenterar några förslag på vad Eurydike vill eller kan tänka sig. I föreställningens magnifika slutscen är hon fri från Orfeus och vandrar i väg mot ljuset, men sen då? Är allt öppet och upp till åskådarna att fylla i valfri framtid för Eurydike?
Hans Ek var 2014 arrangör i Wermlandsoperans uppsättning av Monteverdis L'Orfeo med Kristofer Steen som regissör och Linus Fellbom som scenograf och ljusdesigner. Ek har alltsedan dess funderat över Eurydikes öde efter att Orfeus vände sig om och Eurydike bara försvann.
Myten säger ju att Orfeus fick lov att hämta Eurydike från underjorden eller dödsriket men bara under förutsättning att han inte vände sig om eller tittade på henne under färden upp. Eurydike tjatar och tjatar och betvivlar Orfeus kärlek och till slut kan han inte motstå hennes klagan utan vänder sig om och förlorar sin Eurydike.
Men det finns en fortsättning på myten och den säger att Orfeus efter Eurydikes död inte kunde älska några andra kvinnor vilket förargade Afrodite, kärlekens gudinna, så till den grad att hon lät ett antal kvinnor samtidigt bli förälskade i Orfeus vilket slutade med att dessa kvinnor slet Orfeus i stycken.
I det fallet går det alltså inte att betvivla Orfeus kärlek till Eurydike.
Men i Wermlandsoperans version förvandlar Ek och Fellbom Orfeus till någon slags partajande rockstjärna som titt som tätt försvinner för att så småningom komma tillbaka till den väntande Eurydike. Orfeus och hans entourage gillar droger medan Eurydike håller emot. I det längsta, kan tilläggas. Möjligen har hon ledsnat på att vänta på sin festprisse eller så sörjer hon den borttynande kärleken såvida det inte är i ren desperation hon sliter drogerna ur handen på langaren. Första aktens slutscen är ruggigt effektiv, en suggestiv punkig dödsmässa med inslag av orientaliska klanger.
Det viskas och väser och klappas händer. En fras kan börja med ett sssss som dras ut. Stycken bryts sönder, läggs ihop i ett nytt sammanhang och delarna bygger en alldeles ny helhet. Men trots att helheten består av så många udda fragment låter det inte främmande eller konstigt. Tvärtom. Edda Magnason är en iakttagande Eurydike, som ser och begrundar och med små rörelser visar stark närvarokänsla.
Första aktens scenrum består av tre grå betongväggar och i detta rum rör sig de rödklädda aktörerna. Edda Magnason, Eurydike, och Christer Nerfont, Orfeus, har sällskap av AnnLouice Lögdlund, Anna-Maria Krawe, Birgit Bidder, Cecilie Nerfont Thorgersen, Ole Aleksander Bang och Oskar Nilsson med rollnamn som byts ut i andra aktens underjord där Ole Aleksander Bang som Hades och AnnLouice Lögdlund som Persefone tar mer plats. Alla sjunger utmärkt, ibland i mun på varandra vilket kan göra det svårt att veta vem som gör vad. Även det är ett medvetet upplägg så det är den kollektiva insatsen, samspelet mellan aktörerna, som imponerar. Det viskas och väser och klappas händer. En fras kan börja med ett sssss som dras ut. Stycken bryts sönder, läggs ihop i ett nytt sammanhang och delarna bygger en alldeles ny helhet. Men trots att helheten består av så många udda fragment låter det inte främmande eller konstigt. Tvärtom.
Edda Magnason är en iakttagande Eurydike, som ser och begrundar och med små rörelser visar stark närvarokänsla. Edda Magnason och Christer Nerfont bjuder på den rörande duetten Love will tear us apart again som Joy Division gjorde succé med på 1980-talet. Duetten förekommer både i första akten där den förebådar vad som komma skall och blir än mer gripande i dödsriket när kärleksförhållandet definitivt är över. Det inser Orfeus och binder en svart sjal över ögonen, som om han varit blind för Eurydikes önskemål.
Uppbrottet beledsagas även av Einstürzende Neubautens The Garden där Christer Nerfont sjunger frasen You will find me if you want me in the garden ett tiotal gånger med det villkorade tillägget unless it's pouring down with rain.
Så i det här fallet var Orfeus kärlek kanske ändå inte så stark.
Ett benådat ögonblick i underjorden är när Persefone, AnnLouice Lögdlund, sjunger Belle nuit, ô nuit d'amour, barcarollen ur Hoffmans äventyr, samtidigt som hon smyger runt och sniffar på den nyinsläppta Eurydike som faller in i sången.
Första aktens scenrum är förvisso i grunden grå betong men med Linus Fellboms magiska ljusdesign kan det förvandlas till vilka färger som helst. Och skuggorna som skapas, ja det är kort sagt ursnyggt. Underjordens scenrum är svart, bränt och förött och befolkas av osaliga själar i kamouflagefärgade mantlar. När Orfeus tar sig ned i underjorden förebådas det av nedrasande bitar innan han kommer åkande på en ljuskrona.
Och inslaget med den trehövdade monsterhunden Kerberos är minst sagt fantasieggande. Wermlandsoperans Eurydike är ett grandiost visuellt äventyr till vilket Anna Ardelius, kostymdesign, och Therésia Frisk, mask- och perukdesign, i allra högsta grad bidrar. Och allt detta till en maffig vägg av mestadels tung, malande musik med ljuva inslag. Wermlandsoperans orkester, förstärkt med en kompgrupp, är på topp och har sannolikt aldrig låtit bättre.
Benny Abrahamsson
Comments