Svartsynt skarpsinne

Vera och Bricken är två kvinnor som oförhappandes, tycks det, möts i natten. De stöter ihop i någon typ av gömsle i anslutning till en tunnelbana. Det är i alla fall vad man kan tro av ljuden som hörs då och då. Kantstötta, hjälplösa men också klarsynta och i besittning av någon sorts urkraft som inte ryggar för att säga sanningar hur obehagliga dessa än må vara. Vera och Bricken bjuder på en konversation om livet och döden och stort och smått däremellan där inga hållfasta svar gives. Men det är likafullt en generös bjudning eftersom språket glittrar och glimmar och är så oerhört exakt i alla skarpsynta detaljer.

Det handlar om Kristina Lugns pjäs Nattorienterarna med urpremiär 1998 på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm som nu tagits upp av Örebro Teater. Efter en kortare turné har Nattorienterarna letat sig fram till Lilla scenen som after work-teater och där stannar de till en bit in i maj.

Vera (Hanna Lekander) är den rivigare medan Bricken (Gunilla Orvelius) är mera eftertänksam. Men båda är lika vilsna, lika sökande och båda är lika styva på att hålla igång ordfyrverkeriet med samma snärtiga timing. Det skulle periodvis kunna liknas vid pingpong där språkliga över- och underskruvar viner tills en plågsam stoppboll får tyst på den andre. Ett sådant tillfälle infinner sig när Bricken utan större åthävor säger: Hur många människor känner dig så väl att de på goda grunder kan hävda att de inte älskar dig.

Jag hade en vän som inom parentes sagt vände på resonemanget. Han påstod att en god vän är någon som man känner mycket väl men tycker om ändå.

Hanna Lekander som Vera Foto: Erik Wärlegård

Maria Weisby, regi, bygger upp spelet inom en ramförsedd rektangel där stålrör och allehanda bråte utgör rekvisita. Scenbilden är skapad av Sven Dahlberg och inom denna ram rör sig Vera och Bricken.

Där finns till exempel en skylt med texten Byängsskolan och Vera och Bricken förankrar en del av konversationen till skolmiljön och några namngivna personer. Men det betyder inte mer än något annat. Inte mindre heller.

Är det du? Annars är du lik min bästa kamrat, kan Bricken säga.

Bäst att vi skils åt innan vi känner varandra för väl, kan det också heta.

Om det någonsin skulle uppstå ett vikariat i din vänskapskrets står jag inte till förfogande, säger Bricken.

Uteliggare eller professorer...? Foto: Erik Wärlegård

Vera kan klagande efterlysa ett ordförråd och hon har också noterat att ingen klagat på tiden före livet så varför vara rädd för döden. Det är inte något märkvärdigt med de döda. Döden är kanske en helt vanlig mamma som kallar hem sina barn, försöker Vera.

Det enda jag vet om livet är att jag inte är bra på det, säger Vera för att vid ett senare tillfälle konstatera att du har bara ett liv, det kanske inte är roligt men det är tillägnat dig.

Vera och Bricken anar tre skuggor. Är det de tre vise männen eller Döda poeters sällskap? Nej, det är Holger, Harald och Herman förklarar Bricken och tillägger att det är hennes själasörjare som oartigt nog inte frågat om de får ligga med henne. Men trots denna skymf funderar Bricken på att sparka igång en kärnfamilj med Holger, Harald och Herman.

Har du förlorat förståndet?

Jag hade det i morse. Men det har varit en hel del inbrott i vindskontoren på den här adressen, säger Bricken.

Jesus fick ingen smärtlindring på Golgata, har Vera noterat.

Men det kanske är dags att tända stormköket. Och vem är det som rör sig i utkanten av Fruängen? Vi kan prata om saken. Uteliggare eller professor. Jag är grossist, utbrister Vera. Och jag är bara en enkel lanthandel, replikerar Bricken.

Hanna Lekander som Vera och Gunilla Orvelius som Bricken. Foto: Erik Wärlegård

Natten har inga fönster. Men jag har ett inre rum ledigt, men han vill inte flytta in där, säger Bricken. Kanske för att livets bok är mycket dåligt redigerad.

Alla vill bli förstådda, är en truism levererad av Vera.

Och kanske är det så att vi alla behöver en språkdräkt som vi kan röra oss fritt i.

Det står en replik i trappuppgången och väntar på att jag ska tolka den, säger Vera för att senare slå fast att det första vi får är modersmålet.

Det är bäst att jag inte släpper mig själv ur sikte, inflikar Bricken.

Den som är populär i alla kretsar har för låg ambitionsnivå, hävdar Vera.

Efter detta halsbrytande språkspel brister Vera och Bricken ut i sång och yster dans. Kanske för att någon kastat en slängkyss från Karlavagnen. När de vänder ryggarna mot publiken framträder rader som blivit något av Kristina Lugns credo:

Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad.

Så trots den underliggande svärtan kan man inte bli annat än glad och upplyft av detta möte med de vasstungade nattorienterarna Vera och Bricken.

Benny Abrahamsson