Det är måhända inte särskilt ovanligt med spritindränkta nattliga uppgörelser, i alla fall inte i den verkliga världen. Möjligen har det skilt sig något från teatern men oavsett vilket är det få uppgörelser som är så verbalt gnistrande som den i Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf?. Pjäsen hade urpremiär i New York 1962 och upphöjdes tidigt till modern klassiker. Rikard Lekander, konstnärlig ledare för Länsteatern, visar med sin uppsättning att det finns goda grunder för den statusen.
Men för att denna mångbottnade drabbning ska få liv och glöd krävs fyra skådespelare som verkligen är på tårna och det är Katarina Ewerlöf (Martha), Jakob Eklund (George), Maria Simonsson (Grynet) och Hans Christian Thulin (Nick).
Länsteaterns Vem är rädd för Virginia Woolf? hade premiär i går, lördag, och det var första gången på mycket länge som en premiärsalong inte var fullsatt. Visst, coronaviruset. Men föreställningen spelas på Örebro Teater till 25 april så det finns fortfarande möjlighet att avnjuta den magnifika urladdning som bjuds. I det sammanhanget bör även Östen Sjöstrands rappa översättning framhållas.
Det är ingen hemlighet att Edward Albee fick idén till titeln från sången Who's Afraid Of The Big Bad Wolf som ingick i Disneys teckade film Tre små grisar från 1933 och blev en stor hit på 1930-talet. Men Albee bytte ut stora stygga vargen mot Virginia Woolf, från Bloomsburygruppen, som var etablerad författare vid sin död 1941 men vars betydelse vuxit alltsedan dess.
Det är framförandet som ger rysningar av olika slag. Det går till exempel att rysa av behag inför den utsökta tajmingen mellan skådespelarna men det går också att känna obehag inför den förnedring som just bevittnats.
Edward Albee (1928-2016) blev efter två veckor adopterad och han har vid ett senare tillfälle sagt att han lämnade hemmet i de sena tonåren eftersom han aldrig kände sig bekväm med sina adoptivföräldrar. Albee trodde inte att de visste hur man skulle vara som föräldrar och förmodligen, tillade Albee, visste han inte hur man skulle vara som en son.
Vad vet George och Martha om föräldraskap?
De vet i alla fall hur det känns att längta efter barn och hittar en egen lösning som är dramats smärtpunkt. Men det är vägen till slutorden - när Martha sitter nedsjunken i trappan och medger att hon är rädd - som är mödan värd.
En kort resumé: George och Martha snubblar hem efter en fest hos Marthas pappa som är universitetets rektor. George undervisar i historia på samma universitet och tycks ha nått vägs ände vad gäller karriären. Trots att han är gift med rektorns dotter. Martha å sin sida är förbittrad över att George gett upp.
Martha har bjudit in ett ungt par, Nick och Grynet, till efterfest. Nick är ny på universitetet och har vissa planer på hur han ska ta sig uppåt. Ta över kurser och plöja hustrur till andra lärare ingår i receptet och där väger det tungt att så att säga vända värdinnan. När det händer- eller rättare sagt var tänkt att hända - är Martha inte omedveten om att det har med karriären att göra. Grynet är inte den mest begåvade och Nick avslöjar att han gifte sig med Grynet när hon var skengravid. Fast hennes pappas "Jesuspengar" spelade också roll.
Martha berättar att det finns en enda man som gjort henne lycklig och det är George. Samme man som hon ständigt stöter bort och förlöjligar och hon är medveten om att hon en dag kommer att gå för långt. Hon har dessförinnan berättat om boxningsmatchen med George, boken och sonen.
George biter ifrån, inte bara mot Martha som han en gång kallar monster, utan även mot Nick och Grynet. George är sarkastisk och vältalig och när han ger igen, först med leken Gissla gästerna och sedan med den avslutande leken, vill han ha Martha på fötter. Jag ska vinna över dig men jag vill ha en jämbördig kamp säger George.
Allt detta framkommer efter hand.
Men det är framförandet som ger rysningar av olika slag. Det går till exempel att rysa av behag inför den utsökta tajmingen mellan skådespelarna men det går också att känna obehag inför den förnedring som just bevittnats. Rasande frontala angrepp kan följas av subtilt framförda nålstick. Sylvassa nålstick. Ett annat trick som tycks syfta till att få den andre ur balans är att medvetet missförstå vad som sagts. Eller vända på det. Den trubbige George kan förvisso rasa men annars är ironiska nålstick hans signum. Martha kör mera med öppna spjäll och full gas, men har också förmågan att visa sårbarhet och ömhet, kalla det kärlek, för George. Nick står för någon sorts, i alla fall i det här sällskapet, normalitet medan Grynet i sin oskuldsfullhet och accelererande berusning är helt betagande. Det är bitande vasst och roligt men också sorgligt och gripande. En föreställning som använder hela känslopaletten. Detta alldeles oavsett om det vi bevittnat är sanning eller illusion. Har det alls betydelse, om det är sanning eller illusion? För sanningen är, som George påpekar, relativ.
Vem är rädd för Virginia Woolf? kan ses som en skådespeleriets motsvarighet till ett maratonlopp, åtminstone för George och Martha, och Jakob Eklund och Katarina Ewerlöf spränger målsnöret som vinnare. Benny Abrahamsson
Comments