Västanå Teater firar denna sommar sitt 50-årsjubileum med föreställningen En saga om en saga. Leif Stinnerbom har valt bitar från teaterns tidigare föreställningar och kopplat in Selma Lagerlöf själv som den röda tråden. Resultatet är lyckat, mycket lyckat eftersom Selmas ord kan ses som en programförklaring för såväl hennes eget författarskap som Västanå Teaters estetik. En estetik som demonstreras genom de bitar som framförs och som kort kan sammanfattas med viljan att väva in en guldtråd i verklighetens gråa väv.
Det finns emellertid en baksida med konceptet och den går det dessvärre inte att göra något åt. Men alla dessa smakprov, denna vandring längs minnenas allé, väcker en längtan efter att se mer av varje inslag samtidigt som man saknar den helhet, eller kalla det budskap, som finns i de olika föreställningarna Gösta Berlings saga, En herrgårdssägen, Nils Holgerssons underbara resa, Körkarlen, Kejsaren av Portugallien, Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd.
En kvinna kommer in, går fram till musikerna och niger. Inledningen kan ses som en försynt påminnelse om att musiken, alltid komponerad av Magnus Stinnerbom, blivit allt viktigare i föreställningarna. Sedan gör Selma Lagerlöf entré i Marika Lindströms gestalt. Det var en gång en saga som ville bli berättad, säger Selma och nämner att hon var 22 år och gick på Malmskillnadsgatan i Stockholm när det gungade till.
O sena tiders barn, jag har inget nytt att berätta, endast det som är gammalt och nästan glömt fortsätter Selma och byter man ut jag mot vi kan man hitta sentensen i Berättarladan.
Det vi just upplevt, de fantastiska historierna, de utsökta kostymerna och den understödjande musiken, hetsande när det behövs, fylld av vemod när stämningen så kräver, ska sammanfattas och det görs av Selma och ensemblen.
Det är debuten, Gösta Berlings saga, som är på gång. Selma får frågan vem som är förebild till Gösta Berling och svarar att det i Värmland finns minst ett halvdussin försupna präster.
Kavaljererna störtar in i en virvlande halling där Håkon Håvelsrud Odden som Gösta Berling utmärker sig genom att sparka ned en hatt som hängts upp bra högt. Färgprakten i Inger Hallström Stinnerboms kostymer har väl aldrig strålat som den gör i denna föreställning.
Gösta Berling, prästen, poeten, kavaljeren, har det inte alldeles enkelt med kärleken och lovar i rusigt eller hänryckt tillstånd att gifta sig med den fattiga och utstötta Kvastflickan. Senare i denna jubileumsföreställning lovar den strame och rigide prästen Karl-Arthur att gifta sig med den första han ser efter att ha stött bort fästmön Charlotte Löwensköld och det är gårdfarihandlarflickan Anna Svärd.
Två präster som i någon sorts högmod - med cirka 35 års mellanrum i Selma Lagerlöfs författarskap - lovar vitt och brett. Men kärlek lever av kärlek och inte välgärningar, som Selma skriver.
I den här föreställningen avslöjar hon att hon ibland blir rörd av vad hon själv skriver. Tro inte att jag är en isbit, längst inne i mig är jag ett vilddjur, tillägger Selma Lagerlöf och berättar att hon fått flera av sina berättelser från en faster.
Och sedan följer den komiska scenen när Bård, Josef Säterhagen, och hans hustru, Britt-Inger Ekelund, funderar på om det är så klokt att låta den fina ring som sitter på generalens finger stanna i graven.
Jag bytte namn på Gyllenstedt till Löwensköld. Det är så de gör, de riktiga berättarna, förklarar Selma.
Jag vill stänga dörren till realismen och i stället titta ned djupast i den mänskliga själen, tillägger hon.
Bård och Bårds hustru och Vålnaden är hämtade från Löwensköldska ringen medan Karl-Arthur, intrigmakerskan Thea Sundler, spelad av Hanna Kulle som är ett ankare i Västanå Teater, och Anna Svärd, gestaltad av den ljuvliga Margit Myhr, med sina kortspelande gårdfarikompisar kommer från de följande böckerna - och föreställningarna - i trilogin.
Den visuellt starka scenen med Körkarlen på sin dödskärra ger en kort glimt från den föreställningen.
Men hur mycket trodde läsarna på dina historier frågar Sophie Elkan Selma som blir henne svaret skyldig.
Jag kan känna rysningar längs ryggraden, inte bara av skräck fortsätter Selma.
Jag skriver för att fylla upp min tomma själ och berätta om mitt eget inre liv, det liv jag vill leva, tillägger hon.
Getabocken, svarta fladdermöss, Ingrid, Anna Stava, bergsrådinnan och den anslående Fru Sorg påminner om den fantastiska föreställningen En herrgårdssägen.
Vad blir det nästa gång?
Foto: Håkan Larsson
Jag återvänder alltid till mitt älskade Värmland, här sker alltid underverk, svarar Selma och berättar att det i Östra Ämtervik bor en gammal gubbe som sörjer sig galen efter sin dotter och på det får Björn Söderbäck, en verklig trotjänare, briljera som den rörande Jan i Skrolycka.
Selma Lagerlöf avböjer massage, det finns inget som har en sådan demoraliserande inverkan på mig, jag tappar all energi, men avslöjar att hon provat opium för att få sova. Men jag fick bara en massa idéer.
Jag ska skriva en bok som ska tvinga sig in bland skolböckerna, tillägger Selma och in flyger Akka följd av gässen och på Mårten Gåskarl klamrar sig unge Nils fast.
Nils Holgerssons underbara resa gjordes först 1998 som turnérande föreställning i ett stort cirkustält men fortsatte följande år, 1999, i Berättarladan.
Det var Västanå Teaters första föreställning i Berättarladan och vad passar bättre än att avrunda med Akkas predikan: Tänk på oss, nog borde ni ha råd att spara några grunda sjöar, sumpiga mossar, avlägsna fjäll och skogar så att vi finge vara i fred. Jag har i all min tid varit jagad och förföljd och det vore gott att veta att det finns en fristad som vi kan ha för oss själva.
Förutom kärlekens olika skepnader är förhållandet till naturen ett återkommande tema hos Selma Lagerlöf.
Och lika virvlande som det började avslutas det.
Fast inte riktigt.
Det vi just upplevt, de fantastiska historierna, de utsökta kostymerna och den understödjande musiken, hetsande när det behövs, fylld av vemod när stämningen så kräver, ska sammanfattas och det görs av Selma och ensemblen.
Realismen i skrivandet är lika omöjlig som i all annan konst. Livet är vårt material, sedan ordnar vi det till något nytt och plockar fram något poetiskt skönt. Det är vår uppgift, att förtäta verkligheten, förhöja vardagen och väva in en guldtråd i verklighetens gråa väv.
Den programförklaringen kan inte gestaltas på ett bättre sätt än vad denna jubileumsföreställning gör med en ensemble på topp och musiker som spelar med en glöd och ett tryck som väl aldrig förr.
Benny Abrahamsson
Comments