En dollar är en dollar är en dollar skulle måhända salig Gertrude Stein hävdat. Men i just det fallet finns det vissa invändningar. En är att dollarns värde fluktuerar över såväl tid som från land till land så frågan är hur Hjalmar Bergmans Dollar från 1926 står sig när Stadra Teater äntligen kunde återuppväcka pjäsen.
Fredagskvällens premiär kom ett år senare än planerat och var coronaanpassad. Det betyder att ensemblen fick spela inför 50 personer i stället för som brukligt en fullsatt teaterlada innehållande 130 personer.
Detta faktum togs tillvara i spelöppningen där en flicka rusar in och häpet utbrister: Publik! Sen yr övriga in och någon säger att då måste vi spela och i den summariska presentation av rollfigurerna som följer konstaterar Eva Haldert att hon alltid är med. Denna gång som receptionist i det fashionabla fjällhotellet Kebnekaise dit handlingen är förlagd.
Teaterchef Magnus Wetterholm, som gör rollen som Kurt Baltzar som är vd på Sveaverken, antyder att han valt skådespelare som inte har höga lönekrav. Det skulle vara så billigt som möjligt eftersom teatern under lång tid saknat intäkter. Det förklarar varför nästan halva ensemblen är ungdomar från det egna Stadradrivhuset och även om inskolningen i större sceniska sammanhang fungerat bra tidigare år passar Hjalmar Bergmans Dollar illa. Det saknas till exempel åtskilliga årsringar, med allt vad det innebär, för att en sådan herre som Louis de Lorche ska få en någorlunda trovärdig framtoning.
Hjalmar Bergman återanvänder gärna sina personer vilket innebär att en läsare kan stöta på namn som Kurt Baltzar, Louis de Lorche och Ludwig von Battwhyl både här och där i Bergmans litterära värld. Andra kopplingar i Dollar är Julia Baltzar som är född Swedenhielm och Katja von Battwhyl som senast det begav sig hette Katja Kock innan hon gifte sig med greve von Battwhyl och paret förekom i Flickan i frack som efter sommaren 2018 tagit plats mycket högt upp på Stadra Teaters topplista. Rune Jakobsson var då som nu greve Ludwig von Battwhyl, ett efternamn som uppenbarligen kan stavas på många olika sätt.
Skillnaden mellan ett amerikanskt och ett europeiskt förhållningssätt går som en röd tråd i föreställningen och det är främst miss Johnstone som för detta på tal och genom sin blotta uppenbarelse förstärker upplevelsen.
Magnus Wetterholm berättar i programmet att Dollar, såvitt han vet, enbart satts upp en gång och det var 1926 på Oscarsteatern. Men det finns en film från 1938 med manus av Stina Bergman, då änka, och i filmen heter den löjtnant som i Stadra går under namnet Louis de Lorche Brenner i efternamn, ett namnbyte som dock spelar mindre roll. Inom parentes kan nämnas att filmen Dollar uppvisar en svårslagen rollista med bland andra Ingrid Bergman, Georg Rydeberg, Tutta Rolf, Birgit Tengroth, Håkan Westergren och Edvin Adolphson.
Det är inte alldeles enkelt att förstå de tre paren Baltzar, de Lorche och von Battwhyls inbördes relation och vem som kurtiserar vem även om det klarnar efter hand. Den svinrika amerikanskan miss Julia Johnstone, hon görs förtjänstfullt av Caroline Rauf, förs in i handlingen och rör med sedvanligt amerikanskt självförtroende om i grytan. Miss Johnstone tycker att Baltzars, de Lorche och von Battwhyls ska skiljas och även om det visar sig att hon har rätt på vissa punkter har hon också missförstått en hel del.
Skillnaden mellan ett amerikanskt och ett europeiskt förhållningssätt går som en röd tråd i föreställningen och det är främst miss Johnstone som för detta på tal och genom sin blotta uppenbarelse förstärker upplevelsen. Det som i Europa kallas resonemangsäktenskap kallar jag köp, säger den krassa miss Johnstone och tycker det är bättre att gyckla kärlek än att hyckla kärlek. Men, kontrar senare Lasse Forss doktor Johnsson, inte ens en rik amerikanska kan köpa äkta kärlek. Doktorn har ingått ett vad med miss Johnstone, som tidigare förklarat att religion, moral och vadhållning är tre saker som man aldrig skämtar om i USA.
Den textbearbetning som gjorts av Magnus Wetterholm och Lena Engqvist Forslund, som också svarar för regin, innehåller massor av kvicka oneliners som bidrar till att höja underhållningsvärdet. Bodil Carr Granlids Julia Baltzar är ett teatralt yrväder som balanseras av tyngden och den sparsmakade återhållsamheten hos Magnus Wetterholms make Kurt men framför allt Lasse Forss doktor. Det finns några scener mellan Lasse Forss och Caroline Rauf som vilar i en ömsint stillhet som är ovanlig i föreställningen. Annars blandas det och ges och jag får intrycket att man inte riktigt vet vilket ben man ska stå på. Sigge Fürst hurtiga Gomorron, gomorron, signaturmelodin från Frukostklubben, samsas med Thore Skogmans penninggalopp och andra sånger som lagts in för att förtydliga och förhöja stämningen. Men det är en sång, som framförs tidigt i föreställningen, som kan stå som något slags programförklaring. Och det är Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen med rader som Ett pensionat jag fann/där alla gäster brann/av längtan att få börja flirta med varann och Vi bytte fruar med varandra fram på kvällen/ty det är så hälsosamt och stärkande i fjällen samt Det finns väl inget annat ställe där moralen vågar stå/på en så angenäm och sjunkande nivå.
Men det är bara halva sanningen eftersom allt slutar gott enligt utmejslat Hollywood-manér.
Benny Abrahamsson
Comments